För inte så länge länge sedan gjorde en meriterad kritikerkollega ett upprop på Facebook där hon frågade sig vilka kritiker som hade kommenterat den pågående reformen av statsandelssystemet för finansieringen av teatrar och orkestrar.
När jag snart såg mitt eget namn nämnas i diskussionstråden – eftersom jag i början av året hade publicerat en serie artiklar om det nuvarande systemets brister och styrkor och reformens effekter – var jag förstås frestad att känna mig smickrad över att bli noterad och citerad.
Men när diskussionen snart inte längre handlade om vilka kritiker som hade skrivit om saken utan varför så få hade gjorde det, utbyttes strax mina egenhändigt plockade fjädrar i hatten mot en uppriktig och mera allvarsam oro och förundran: ja, varför har inte flera kritiker kommenterat frågan?
Förklaringarna till avhållsamheten är lika många och luddiga som brokiga: systemet är komplicerat, hela frågan alltför invecklad. Det är väl inte egentligen kulturkritik att kritisera ett finansieringssystem, är inte det mera journalistik…? Senast nu börjar varningsklockorna ringa. Inte står väl den verkliga förklaringen att finna i hur kritikerna uppfattar sin arbetsbild?
Det är väl inte egentligen kulturkritik att kritisera ett finansieringssystem, är inte det mera journalistik…?
Kritiker har av hävd koncentrerat sig på att recensera enskilda verk, enskilda föreställningar, enskilda utställningar och så vidare. Hela kritikinstitutionens uppkomst går tillbaka till en tid när man grundade dagstidningar, som först noterade alla möjliga händelser. Alla som har läst tidningar från hundra år tillbaka, vet vad det här betydde – notiser i mängder och massor, ibland noterades till och med på vilket hotell enskilda utländska celebra gäster bodde (samma fenomen kan i och för sig skönjas i tidningarna alltjämt när Vladimir Putin landar i Nyslott).
Rikssvenskans och skandinaviskans allmänt förekommande synonym till recension – ”anmälan” – är egentligen beskrivande för vad texterna om konstarterna kunde handla om när det begav sig. I takt med att enskilda konstnärers nya verk anmäldes, pjäser, konserter, böcker, och i takt med att diskussionen blev allt mera specialiserad, växte småningom ett eget skrå fram – de semi- eller helprofessionella konstkritikerna – som kunde tillföra ett värderande element i sina texter. De var helt inriktade på att skriva om sina respektive konstarter. De blev experter på sina områden.
Många kritiker verkar alltjämt vilja fortsätta med just den här verksamheten, men det finns goda skäl till att dagens kritiker inte borde stirra sig blinda på enskilda verk, föreställningar, utställningar, tv-serier eller dataspel. Främst av två orsaker:
För det första har den specialiserade konstforskningen hunnit kritikerna i kapp för länge sedan och kritikerna är sällan längre experter på sina områden, eller i varje fall inte inom alla områden som de skriver om (bra om de kan stava till Krzysztof Penderecki).
För det andra börjar utbudet vara så pass stort att analyserna av enskilda verk eller föreställningar tenderar att bli som små stickprov, som ofta säger lite om helheten.
Recensionerna av enskilda verk kommer att leva kvar ännu länge – och givetvis är de på sin plats när man talar till exempel om en stor och hajpad ny produktion vid en stor institution. Samtidigt undrar jag om inte kritikerna i högre grad borde rikta in sig på att skärskåda systemet och hur våra skattemedel används. Till exempel stasandelssystemet har gett tusentals konstnärer jobb i Finland och möjliggjort ett diversifierat konstfält, men hur har det påverkat helheten? Producerar systemet konstnärer eller konstverk av en viss typ? Favoriserar det någon? Prioriteras vissa genrer? Har män och kvinnor lika möjlighet att utöva sina yrken?
Jag vill tro att det finns en plats för seriös kultur- och samhällskritik (och -journalistik) också i framtiden, men kanhända måste kritikerna först omforma sina hjärtefrågor. Många som följer med konstfältet i sitt dagliga arbete har en stor kunskap om konstfältet och långt utvecklade uppfattningar. Nu är det därför inte läge att stöta bort frågorna, dra täcket över huvudet och två sina händer, utan komma till skott och använda all denna samlade kunskap.
Nu rannsakar jag närmast mig själv för att jag inte tydligare har använde min egen kritikerkompetens i mina artiklar från i våras och tydligare tillförde ett värderande element i artiklarna, för det är väl trots allt värderandet som vi kritiker är bäst på?
Skribenten är musikredaktör vid HBL.
