Matti Jokelan (s. 2000) kirjoitus palkittiin nuorille suunnatussa Mikä kritiikki! -kirjoituskilpailussa ensimmäisellä palkinnolla. Tuomariston palkintoperustelut löytyvät jutun lopusta.

* * *

Vad är musik? Det är frågan kompositör John Cage strävade efter att svara på med sitt kändaste verk, 4’33”. Verket från 1952 beskrivs ofta som fyra minuter och trettiotre sekunder av tystnad. Under kompositionens lopp spelas ingen avsiktlig ton eller rytm. ”Musiken” är det ljud omgivningen bidrar med, dvs. bakgrundsljudet. Enligt John Cage kan allt ljud vara musik. Diskussionen kring huruvida stycket är ett musikstycke har gått het i över sex decennier. Jag vill dock ej analysera musik som ett medium, eller de implikationer 4’33” haft i musikkulturen. Den enda viktiga frågan för mig lyder: Är 4’33” ett bra eller dåligt musikstycke?

Är 4’33” ett bra eller dåligt musikstycke?

Kompositionen 4’33” är svår att jämföra med existerande musik, eftersom den på flera sätt är mera en idé än ett uttänkt verk. Som musikkritiker definierar jag däremot all musik enligt arbiträr terminologi. Musikstycket innehåller flera av de kännetecknande dragen av 60-talets minimalistiska musik. Repetition är närvarande i 4’33”, likaså förändras inte tempot under kompositionens lopp. Därmed kan jag fastslå att stycket är minimalistiskt, vilket jag inte behöver vidare motivera. Musikstycket 4’33” är närmast i stil med minimalist Terry Rileys magnum opus A Rainbow in Curved Air spelad med noll volym.

Kompositionen 4’33” är indelad i tre satser. Även om stycket är tänkt som en sammanhörande helhet, tänker jag värdera varje del skilt för sig, eftersom det gör arbetet enklare för mig. Den första satsen börjar med en spänningsfylld tystnad. Man kan känna hur förväntningarna sakta men säkert stiger för att musiken skall börja. Före det hinner hända avslutas dock satsen abrupt. Den första satsen är den klart kortaste av de tre satserna, endast 33 sekunder långt. Sättet som satsen undergräver lyssnarens förväntningar är väldigt imponerande och intelligent, eftersom det är överraskande och ovanligt.

Den andra satsen skapar en lugn, försiktig, nästan sakral stämning. Satsen är den klart längsta av de tre satserna, längden uppnår två minuter och fyrtio sekunder. Det känns dock inte som om satsen har tillräckligt med ideér för att förtjäna sin längd. Den utdragna artistiska pausen är en unik idé, men två minuter in i satsen känner man att verket börjar bli lite väl repetitivt. Detta kunde med fördel ha åtgärdats genom att övergå från den lugna tystnaden tillbaka till den spänningsfyllda tystnaden som förekom i den första satsen.

Den tredje och sista satsen är 80 sekunder lång, men den känns snarare som 800. Här har vi ett klassiskt exempel på när en kompositör inte vet, men jag skulle ha veta, hur man avslutar ett verk. I den sista satsen målar Cage ett stillsamt, rofyllt ljudlandskap utan disharmoni. Problemet är att satsen inte står i tillräckligt stark kontrast till resten av kompositionen, det effektfulla klimaxet uteblir. Istället fås mer av det samma. Slutet av satsen är däremot mycket välgjord. Satsen slutar som den börjar, nedtonat och återhållsamt. Detta ger satsen en cirkelkomposition, vilket jag förstått att alltid skall vara bra.

Verket 4’33” inte når höjderna av den bästa musiken som finns, men den målgrupp som skulle gilla verket kan jag rekommendera det åt.

Valet att lämna bort själva musiken är väldigt modigt, eftersom musiken är en del som nästan alltid ingår i musikstycken. Sådant progressivt tänkande behövs det mera av i musiken, och jag applåderar Cage för det. Att börja ett verk så lugnt och anspråkslöst är för sin del något som tydligt inspirerat senare verk av andra musiker. Det som jag genast tänker på är sången Myrrhman av Talk Talk som inleder albumet Laughing Stock (1991). Där förekommer det 15 sekunder av bakgrundsljud genast i början (olikt 4’33” följs däremot tystnaden av musik i Myrrhman). Avsaknaden av refräng i 4’33” känns dock som en pretentiös avantgarde postmodern gimmick, som förlorar sin charm halvvägs genom andra satsen. Att Cage inte valt att implementera klar vers-refräng struktur, för att inte nämna klimax, ger mig intryck av att han var fast i 70-talet när han komponerade verket.

Som sammanfattning kan det sägas att verket 4’33” inte når höjderna av den bästa musiken som finns, men den målgrupp som skulle gilla verket kan jag rekommendera det åt.

* * *

Matti Jokelan kritiikki John Cagen modernin musiikin klassikkoteoksesta 4’33” (1952) on rohkea ja yllättävä. Tekstissä viljelty kuiva huumori ilahduttaa. Se että Jokela analysoi, pätevän kritiikin vaatimukset täyttäen, itse ”sävellystä”, jonka ydin on yksittäisissä esityksissä syntyvässä taustahälyssä, tuo tekstiin luvatun postmodernin kierteen. Näin kritiikki onnistuu nostamaan esiin kysymyksiä taideteoksen reseptiosta, tietyn tyhjyyden vastaanoton psykologiasta, ja inhimillisestä ajasta ja kestosta yleisemminkin.