Det finns inte särskilt många genrer som lämpar sig om man ska skriva om vetenskapspolitik och konstforskningens situation. Speciellt inte om man som jag är anställd vid ett universitet och insyltad i kampen om anställningar och positioner. Man kan vara saklig och exakt, eller aggressiv och satirisk. Man kan tala i allegorier. Oberoende av vilken form jag använder är jag partisk. Skriver jag sakligt och exakt antyder jag att det jag skriver om inte behöver ifrågasättas. Använder jag satiren som form är jag en underdog som låtsas vara oberörd. Talar jag i form av allegorier antyder jag ett behov av att skydda mig.

Det följande ska handla om vetenskapspolitik och om konstens och konstforskningens situation i Finland. Dessa två ämnen är obekväma för mig. Jag talar hellre om mitt ämne, nordisk litteratur och litteraturvetenskap, eller om framtida forskning. Dessutom har det redan skrivits en hel del om universitetens / humanioras / konstforskningens kris. Men läget är akut och kräver ett perspektiv inifrån och nerifrån, från verkstadsgolvet.

Läget är akut och kräver ett perspektiv inifrån och nerifrån.

• • •

För ett år och ett halvt år sedan började Giovanni Boccaccios Decamerone (1350–1353) dyka upp i kolumner i finländska medier. Det behövdes en pandemi för att journalister inom områden såsom politik, ekonomi och samhälle skulle få ögonen upp för litteraturen. De upptäckte plötsligt att litteraturen a. finns, b. hjälper människor att orientera sig i en ny och oväntad situation, c. förmedlar kunskap om hur människan tidigare har reagerat inför en sjukdom som snabbt sprider sig och d. kan användas för att få tiden att gå på ett angenämt sätt. 

Decamerone, berättelsen om en grupp ungdomar som flyr ett pestdrabbat Florens levererar ju till och med råd för social distansering: ta en grupp människor, fly staden, berätta lättsamma historier om kärlek, sex, svek. 

Att litteraturen, och i förlä ngningen konsten, kan allt detta är förstås självklart för de människor som arbetar med konst och kultur. Konsten är en speciell form av kunskap. Varken mer eller mindre. Konsten är en väsentlig del av människans sätt att förstå sin omgivning och den värld hon lever i.

Konsten är en speciell form av kunskap.

Konsten kan berätta om det förflutna och forma det som är i vardande. Den ökar människors livskvalitet och välmående. Den får oss att undra, tänka, leva oss in i, ta avstånd från, drömma. Den väcker känslor, förmedlar kunskap, visar vägen, skapar nya världar, underhåller och lär. Otaliga gånger under pandemitiden har jag hört människor vittna om betydelsen av och saknaden efter konst i det dagliga livet. När det här är över, ska jag på teater, bio, konstutställning, konsert…

Medan journalisterna under våren 2020 åter upptäckte Decamerone verkar insikten om konstens betydelse inte ännu – ett och ett halvt år senare – ha nått landets regering. Konstbranschen har drabbats hårt av pandemin. Men faktum är att konstforskningen på universitetsnivå har varit utsatt redan en längre tid.

• • •

Allt ska numera ha en diagnos. Låt mig föreslå en: Kanske lider regeringen, liksom våra tidigare regeringar under 2000-talet, av en ännu inte diagnosticerad, mystisk sjukdom som skulle kunna kallas till exempel Konstfientologi? Alternativt skulle den kunna heta Humanistfeber, Vetenskapsrabies eller Universitetsblindhet. Eller kanske är det frågan om ett helt spektrum av varandra närliggande sjukdomar som alla har sina specifika symptom? Gemensamt för dem är att den som insjuknar utvecklar en snabbt tilltagande avoghet mot sådant som har med vetenskap, universitet och forskning att göra. Särskilt om en person i ledande ställning exponeras för humanister och konstforskning verkar personen ifråga insjukna snabbt. 

Konstfientologi? Alternativt skulle den kunna heta Humanistfeber, Vetenskapsrabies eller Universitetsblindhet.

Exemplen på Vetenskapsrabies behöver man inte leta efter särskilt länge. I början av maj ordnade jag och mina kollegor en konferens som borde ha gått av stapeln ett år tidigare. Under de två dagar som konferensen pågick på nätet, uppstod det som kom att heta Torvgate. Finlands dåvarande vetenskaps- och kulturminister, centerns Annika Saarikko, såg till att torvproduktionen, en bransch som omedelbart borde läggas ner, fick ett stödpaket på 70 miljoner euro medan man skar ner på vetenskapens finansiering med 35 miljoner. En lista över vad som ska skäras ner är aldrig bara en lista på vad som ska skäras ner: den är en markering om vad ministern i fråga uppfattar som viktigt och värt att försvara.

• • •

Ändå är Torvgate bara en i raden många liknande manövrar som de universitetsanställda har varit med om under de senaste tjugo åren. I en nyligen publicerad artikel undersöker Hanna Kuusela, Veera Kaleva, Tuukka Tomperi, Mikko Poutanen och Tuomas Tervamäki vad som skedde när den nya universitetslagen och stiftelseuniversitetet Aalto skapades. De sammanfattar de mera övergripande förändringarna inom universitetsväsendet på följande sätt: näringslivets makt växte, statens styrningspolitik ökade, universitetens inre demokrati försvagades och universitetsledningens och universitetsgemenskapens tillit till varandra upphörde (Kuusela et al, 2021, 165).

Artikeln är tankeväckande läsning. Den rekonstruerar händelseförloppet och beslutsprocesserna genom att närläsa ett antal promemorior och andra dokument som kom till medan den nya universitetslagen svarvades och Aalto-universitetet kläcktes. Den nya universitetslagen, som trädde i kraft 2009, ville omstöpa universiteten från statliga organ till mera autonoma enheter med större ansvar för sin ekonomi. Aalto är det första exemplet på ett så kallat stiftelseuniversitet, ett nytt sätt att organisera verksamheten inom universitetsväsendet.

Kuusela et al.:s analys erbjuder oss som arbetar vid universitet en berättelse om hur vi hamnat där vi nu är. Steg för steg, bit för bit bröts universitetsdemokratin ner i arbetsgrupper där representanterna för studerande och universitetsanställda med flit hade lämnats delvis eller helt utanför. För att minimera motståndet.

Steg för steg, bit för bit bröts universitetsdemokratin.

Så här gick det till: I början av 2000-talet startade staten / undervisningsministeriet en ”strukturutveckling” som hade förnyelse och effektivitet som måttstock och mål. För att bryta ner universitetsdemokratin behövdes, menar Kuusela et al., en i grunden odemokratisk, sluten och exceptionell process. De centrala aktörerna inom högskolepolitiken insåg att de på var sitt håll kunde främja sina egna intressen på bästa tänkbara sätt genom att liera sig med varandra kunde främja sina egna intressen på bästa tänkbara sätt. Staten ville få mera ”avkastning” på national- och företagsekonomins nivå för sina ”investeringar” i universitet; näringslivet ville omforma universiteten till nyttiga producenter av rätt slags arbetskraft och innovationer som gick att kommersialisera; högskolornas administrativa elit ville få mera makt över de besvärliga universitetskollegierna, organ med demokratiskt valda representanter från olika nivåer i organisationen.

När jag läser Kuuselas et al.:s artikel börjar jag tänka på Ungern. Det är många inom universitetsvärlden i Finland som oroat sig över hur den vetenskapliga autonomin och friheten har brutits ner i Ungern under den nuvarande ledningen. Men frågan är om inte detsamma redan skett i Finland. Den nya universitetslagen innebar nämligen enligt Kuusela et al. en märkbar förminskning av universitetsdemokratin. Och märk väl: den skapades med universitetsrektorernas välsignelse och aktiva medverkan. 

Många av de dokument som artikeln hänvisar till är naturligtvis tolkningsbara, och beskrivningen av de olika händelserna som följde varandra är deterministiskt vinklad. Ändå kan jag inte undgå att drabbas av förvåning Hur var det här överhuvudtaget möjligt? Hur kunde en kupp av detta slag genomföras? Enkelt, menar Kuusela et al., det behövdes bara att statsmaktens, universitetens och arbetslivets intressen sammanstrålade. Rekonstruktionen av händelserna som ledde till stiftandet av den nya universitetslagen och till grundandet av Aalto-universitetet visar hur djupt odemokratisk processen var. Vem har vi då att tacka för det här? Undervisningsministeriet, svarar Kuusela et al. Inte förrän grundlagsutskottet satte stop för processen och tog till laglighetsargument gick det att få in några justeringar i lagförslaget. Men då hade redan den mesta skadan skett. (Kuusela et al., 2021, 176) 

Vem har vi då att tacka för det här? Undervisningsministeriet.

Litteraturforskaren i mig noterar att artikeln bygger på en stark och dynamisk intrig: kampen mellan de starka och mäktiga ”onda” som slår sig samman och vinner över de maktlösa, goda försvararna av universitetsdemokratin. William Shakespeare skulle ha uppskattat intrigen, dess grundstruktur är gammal och beprövad. Man kan fråga sig om inte Kuusela et al.:s tolkning är rätt så paranoid när den manar fram bilden av en enad, maktfullkomlig sammanslutning som agerar bakom allas ryggar. Luktar detta inte konspirationsteori? Samtidigt är analysen mycket övertygande och väl grundad.

Berättelsen har inget lyckligt slut om man värderar den med utgångspunkt i vetenskaplig autonomi eller universitetsdemokrati. Universitetspolitikens mål uppnåddes: makten koncentrerades, universitetsdemokratin tyglades, näringslivets makt ökade, universitetens ansvar för sin ekonomi ökade, kapitalisering ersatte förstärkt grundfinansiering, en ”strukturutveckling” genomfördes, vilket har betytt nedskärningar och avskaffande av verksamhet. Den eftersträvade marknadsorienteringen uppnåddes. Förnyelserna genomfördes grundligt vid stiftelseuniversiteten, medan vid andra universitet kom man endast halvvägs på grund av motståndet, menar Kuusela et al.

Det finns även andra forskare som har granskat den nya universitetslagen i sömmarna. I boken Uusi yliopistolaki 2020 (2016) menar Heinonen et al. att universitetslagen de facto ledde till ett resultat som var motsatsen till det som eftersträvades: Universitetens frihet och autonomi har minskat. Regeringens, finansministeriets och undervisningsministeriets kontroll över universiteten har tilltagit, förutsättningarna för forskning och undervisning har försämrats medan möjligheterna för ekonomisk verksamhet och godtycklig ”muutosjohtaminen” har ökat.

Universitetets främsta uppgifter i en föränderlig värld är samhällskritik och bildning.

Medan Kuusela et al. levererar en kritisk analys, erbjuder Heinonen et al. även ett alternativ. De föreslår en ny universitetslag som skulle utgå från frihet, kollegialitet och självstyre. Universitetets främsta uppgifter i en föränderlig värld är samhällskritik och bildning. Det ska leda varje enskild individs och mänsklighetens utveckling mot en allt djupare och mer omfattande förståelse av världen i sin helhet. Detta åstadkommer man bäst genom att den externa styrningen av universitetens verksamhet minimeras. (Heinonen et al., 2016)

• • •

Så kommer vi slutligen till vår huvudperson, konstforskningen vid Finlands största universitet. Humanistiska fakulteten skördar nu det som såddes i och med den nya universitetslagen och av regeringarna därefter. Ekonomin går upp ett år och ner året efter. Verksamheten blir allt svårare att bygga upp på en stadig basis. Istället för en förutsägbar verksamhet med fasta strukturer har konstforskningen fått allt fler punktvisa satsningar, tillfälliga arrangemang på några år, en allt mer ryckig och oförutsägbar utveckling. 

Den som läser tidningar eller följer nyheterna har kanske noterat att fakultetens ekonomi nu är på minus, de obesatta positionerna är i skrivande stund nära fyrtio, och de blir flera för varje månad. Det är rekryteringsstopp, ämnen vars professor blivit pensionerad får vänta i obestämd tid på en ny, om en sådan överhuvudtaget anställs. Forskningen backar och undervisningen lider. Konstforskningsämnen vid Helsingfors universitet har drabbats hårt. Det är ingen överdrift att säga att vi nu går på lina mellan osthyveln och giljotinen.

Forskningen backar och undervisningen lider. Konstforskningsämnen vid Helsingfors universitet har drabbats hårt.

Vad gör då universitetsledningen? De tar till de ekonomiska argumenten: ni (personalen, ämnesrepresentanterna) måste förstå att vi inte har råd att anställa professor, universitetslektor, universitetslärare, osv. Ledningen talar ett språk som heter ”new public management”: De efterlyser större helheter, förbättrad effektivitet, mindre undervisning, större genomströmning. De erbjuder sammanslagningar och hotar med nedskärningar. 

I nuvarande läge får ingen professur tillsättas förrän ett halvt år har gått sedan pensioneringen av den föregående. Kontinuitet upphör. Rekryteringstillstånd ges droppvis och sporadiskt eller inte alls. Fakulteten snickrar ihop listor över vilka anställningar som prefereras framför andra. Studieinriktningarna vid fakulteten jobbar i blindo, utan kunskap om hur länge man ska klara sig utan personal. Vad detta har för konsekvenser för verksamheten i det lilla och i det stora är lätt att tänka ut. Den konspiratoriska skulle av detta kunna dra slutsatsen att detta är just det som den nya universitetslagen egentligen skulle åstadkomma.

Följderna av fakultetens rekryteringspolitik kommer i längden att synas i samhället. Låt oss ta det kort: humanistiska fakulteten utbildar personer som jobbar med språk, kultur och undervisning. Ta till exempel det ämnesområde jag representerar: nordisk litteratur. Ett ytterst litet ämne med en mycket större betydelse än dess storlek låter förstå. Vår inverkan på samhället sker framför allt via de unga, intelligenta människor vi utbildar. Utbildning gör dem till experter inom litteratur, språk och kultur. 

Studenterna, kommande kandidater och magistrar, lär sig att tänka strukturerat, söka kunskap, förhålla sig kritiskt, skriva och tala om sitt ämne, arbeta i team, ge varandra respons. Därefter går de ut i samhället och är anställda i skolor, medier och företag, på arkiv och museer, vid institutioner och organisationer. Vi ingår i ett nätverk som finns på många nivåer i det finländska och även det nordiska kulturlivet. Att plocka bort – att låta bli att rekrytera – en professor här och en universitetslektor där har mycket större konsekvenser än ledarna vid min egen fakultet verkar vara villiga att erkänna. Att på nytt bygga upp en forskningsmiljö, ifall den går förlorad, tar många, många år i anspråk. Konsekvenserna av detta är färre modersmålslärare, kulturjournalister, litteraturforskare, författare, redaktörer, kritiker. Är detta det som eftersträvas?

Färre modersmålslärare, kulturjournalister, litteraturforskare, författare, redaktörer, kritiker. Är detta det som eftersträvas?

Förstå mig inte fel: jag är definitivt inte mot en utveckling bidrar till en bättre forskning, undervisning eller samhällsinverkan. Men det som nu händer är inte utveckling, det är avveckling. Den nu valda strategin, den kortsiktiga, ekonomiska vägen, är kontraproduktiv. Dess följder för fakulteten kommer – befarar jag – att innebära mindre forskningspengar, färre publikationer, färre utexaminerade studenter. 

På en punkt är fakultetens ledning och personalen eniga: universitetens grunduppgifter – undervisning och forskning – är allt mer hotade. En av Helsingfors universitets specialiteter, en i nationell och internationell jämförelse stark och mångsidig humaniora, håller på att bli ett minne blott. Den har urholkats, naggats i kanterna redan en längre tid, den blir allt mer porös. Det ironiska ligger i det faktum att vi under hela 2000-talet har blivit allt bättre och allt effektivare om man får tro de rankingar och evalueringar som utförts.

• • •

Att tala i metaforer eller allegorier är konstens språk. Låt mig få beskriva situationen inom ämnen som bedriver konstforskning vid humanistiska fakulteten med hjälp av ett verk jag älskar, Voltaires Candide, eller Optimismen (1759). Det är berättelsen om den oskuldsfulla och naiva Candide, som har en lärare vid namn Pangloss. Hans rättesnöre är hämtad från en samtida filosof, Gottfried Wilhelm Leibniz, vars optimism Voltaire älskade att hata. Leibniz lanserade tanken om att människan lever i den bästa av tänkbara världar. Pangloss inpräntar Leibniz lära i den unga Candide, som ger sig ut i världen och utsätts för den ena förskräckliga händelsen efter den andra. Nu råkar den värld Candide lever i mest bestå av krig, våld, misär och förtryck. Han och hans älskade blir tillfångatagna, misshandlade, bortrövade och våldtagna otaliga gånger under berättelsens gång. Den ena gruvliga händelsen följer den andra. Trots alla motgångar och en växande misstro håller Candide fast vid sin världsbild.

Kanske forskare i konstämnen kan jämföras med Candide. Han älskar det vackra och det goda och tror på det bästa. Konsten och kulturen i dess många former är vår Kunigunda, den underbara skönheten som Candide dyrkar. Vi har vår optimism i form av vår blåögda, naiva och ihärdiga tro på konstens och kulturens stora värde och betydelse. Vi tror dessutom att det vi gör är viktigt, att den forskning vi bedriver bidrar till en bättre förståelse av den värld vi lever i. Och vi har vår ”läromästare” som svingar piskan och ropar: Mera! Snabbare! Bättre! Billigare! Mindre personal! Mera samhällsrelevans! Yrkeslivslämplighet! Flera publikationer! Större projekt!

Vi har vår ”läromästare” som svingar piskan och ropar: Mera! Snabbare! Bättre! Billigare! Mindre personal! Mera samhällsrelevans! Yrkeslivslämplighet! Flera publikationer! Större projekt!

Men ingenting verkar vara nog. Ändå har vår Candide, utövare av den akademiska konstforskningen, gjort sitt yttersta för att förverkliga läromästarens världsbild: Hon har tänkt på sitt ämne i termer av effektivitet, impact och outreach. Hon har omstöpt undervisningen med några års mellanrum för att visa samhällsrelevans och vilja att anpassa sig. Den ena jordbävningen efter den andra, orsakad av regeringar och ministrar, har kommit och gått och fått universitetens grundvalar att skaka.

Vår Candide har tagit mot stötarna där vid sin pulpet / kateder / sitt skrivbord. Hon har sett till att de studerande har en föreläsning att komma till trots att väggarna omkring dem rämnat och sprickorna i golvet blivit alltmer synliga. Om läromästaren ropat ”internationalisering” har vår hjälte åkt utomlands för att forska. Hon har bildat större enheter, satsat på ökat samarbete, nätverkat i alla riktningar, slagit sig samman med världsledande universitet, publicerat sig i högrankade internationella journaler och kammat in forskningspengar. Läromästaren skriker: Effektivitet! Och vår Candide svarar genom att leverera högt utbildade människor på löpande band. Samhällsinverkan! Flitigt har hon tweetat, chattat, bloggat och prisat konstämnen, talat sig varm om deras samhällsrelevans, kommit med ständigt nya argument för varför konstforskning och konstämnen är viktiga. 

Vid sidan om Kunigunda, konsten och kulturen, har konstforskaren Candides liv kretsat kring en mindre skön mittpunkt, curriculum vitae. Den har för henne marknadsförts som en biljett till en framtid, en fast anställning vid universitetet. Läromästaren har talat sig varm för en rättvis bedömning av meriterna. Men så snart vår universitets-Candide lärt sig vad spelet kräver ändrar läromästaren reglerna. Tala om Alice i underlandet. 

Här inträder konsekvenserna av det som pågår vid universiteten och vid humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet på den nivå som heter världsbild och moral – om man ens täcks tala om något som moral i dessa tider och under dessa omständigheter. ”Herregud, det handlar ju om ekonomi, inte värden!” skriker läromästaren. Men vi är ju Candide, vi har vår fasta tro på det vi forskar i och håller fast vid vår världsbild. Moral i detta sammanhang stavas tilltro. En tilltro till att de mål man ställt upp för arbetet håller, att de regler man spelar efter går att lita på och att den som gör sitt bästa på något sätt belönas för det. Eller åtminstone inte straffas. Och, som hos Voltaire, ökar vår Candides tvivel långsamt men säkert.

Vad kan Voltaire lära oss idag? Att stå ut.

Vad kan Voltaire lära oss idag? Att stå ut. Den mest effektiva och rationella formen för verksamhet inom universitetet är den som bygger på autonomi, kollegialitet och frihet, menar Heinonen et al. Varför inte prova på detta koncept för omväxlings skull? I väntan på att en lärosats, effektiviteten och nyttan, ska vändas till en som gynnar forskningen bättre finns det bara en sak vi kan göra. Liksom Candide, måste vi odla vår trädgård, konstforskningen.

Sribenten är docent och universitetslektor i nordisk litteratur i Helsingfors Universitet

Källor

Visa Heinonen, Jukka Kekkonen, Veli-Pekka Lehto, Heikki Patomäki ja Yliopistokäänne-työryhmä, Uusi yliopistolaki 2020, Helsinki 2016. 

Hanna Kuusela, Veera Kaleva, Tuukka Tomperi, Mikko Poutanen ja Tuomas Tervasmäki, ”Korkeakoulupolitiikan muuttuvat valtasuhteet Suomessa. Säätiöyliopiston synty ja kamppailu yliopistodemokratiasta.” Politiikka 63:2, 2021.