I början av år 2023 intervjuade jag den schweiziskbördige teaterchefen Davide Giovanzana och den afrofinlandssvenska skådespelare och teaterskaparen Antonia Atarah (troligen bekant för mången finskspråkig vän av musikteater för sin medverkan i Svenska Teaterns över språkgränserna populära storsatsningar Ronja Rövardotter och Mathilda) för tidskriften Ny Tid om de flaskhalsar och det så kallade klansamhälle (Giovanzanas ordval) som i värsta fall präglar den finländska och också den finlandssvenska teatermiljön.
Institutioner som flaskhalsar
Särskilt den förre gick hårt ut mot så väl teaterhusen som skolornas makt att definiera en talangfylld teaterarbetares karriär och mot den insider-mentalitet som präglar den finländska teatern och saboterar för inte bara personer med främmande härkomst utan också för infödda finländare som gör misstaget att tillbringa en för stor del av sin tid och karriär utomlands. Han konstaterade att det finns ett rätt stort antal finländska scenkonstskapare som är mer berömda internationellt än innanför landets gränser.
Det finns ett rätt stort antal finländska scenkonstskapare som är mer berömda internationellt än innanför landets gränser.
Jag tänkte på Davide Giovanzanas ord då jag såg den kritikerrosade och flerfaldigt prisade Annika Tudeer, grundare av performancegruppen Oblivia, framföra en monologversion av gruppens senaste verk Turn Turtle Turn på Mad House i Helsingfors i november. Även om Tudeer generöst bjöd på en show som inte lämnade något att klaga på i sig utan snarare förhöjdes av intimiteten, så var det onekligen en lite udda känsla. Att se ett verk som från början skapats som Oblivias största och mest påkostade show för den prestigefyllda tyska scenkonstfestivalen Münchner Biennale, ett spektakel med orkester och bakgrundsdansare, framföras i av en person i Mad Houses mysiga men onekligen lite trånga utrymmen i sjätte våningen av Textens hus kändes som att det på ett poetiskt sätt underströk Giovanzanas poäng.
”Tänka fritt kring vad teater är”
Men showen, och det självklara sätt som Tudeer tog det nya formatet i besittning och gjorde det till sitt, fick mig också att tänka på någonting som både Atarah och Giovanzana också tangerade i våra samtal. När Atarah ombads jämföra sina upplevelser från att delta i kurser arrangerade av de svenskspråkiga respektive finskspråkiga utbildningslinjerna på Konstuniversitetets Teaterhögskola sade hon att en sak som hon specifikt uppskattat med den svenskspråkiga utbildningen varit att den uppmuntrar de studerande att tänka fritt kring vad teater är och kan vara.
Giovanzana, som avlagt sin doktorsexamen och föreläst vid Teaterhögskolan, hävdade å sin sida att den problematik som han beskrivit delvis var värre på den finskspråkiga sidan än den svenskspråkiga. Enligt honom innebär den större mängden av långlivade, stora och resursstarka institutioner på den finska sidan att teaterskolornas utbildningar på finska tydligare antar formen av en målinriktad karriärsluss där en examen nästan automatiskt innebär en fast, stabil men också begränsande, anställning på någon av jättarna. Det här ökar institutionernas begränsande makt, men det gör också att utbildningen blir mindre mångsidig och versatil vilket riskerar att göra hela fältet mer homogent inte bara vad det kommer till teaterskaparnas bakgrund utan också till innehåll.
Föränderlighet på gott och ont
På den svenska sidan däremot är de stora stabila institutionerna fåtaligare och mindre, och kan inte erbjuda en motsvarande mängd stabila karriärer eller anställningar. Detta gör så att också den svenskspråkiga utbildningen måste fokusera mer på att förbereda sina studerande på en mer varierad yrkesbana och mer arbete på det fria fältet eller utomlands, vilket också innebär ett friare tankesätt kring rollarbete, format, genre etc. Föränderligheten leder till ett smidigare tankesätt men har också sina nackdelar. Teaterhuset Universum har sedan sitt grundande 1998 förenat finskspråkiga och svenskspråkiga skådespelare, regissörer och teatergrupper under samma tak, men är för närvarande fortfarande hemlösa sedan deras spelplats i Betaniahuset fick ge vika för ett nytt daghem. Deras envisa svårigheter med att hitta nya lokaler trots hårt arbete, mångårig prestige och välvilja illustrerar nackdelarna med att operera i små kretsar.
Då jag i somras intervjuade dramatikern Otto Sandqvist, som i höstas var aktuell på Nationalteatern med sin uppsättning av E.L. Karhus Veljelleni, skiljde sig hans eget perspektiv något från Giovanzanas utlåtande. Sandqvist har själv, trots att han har svenska som modersmål, studerat vid Konstuniversitetets teaterhögskolas finskspråkiga dramaturgilinje, men nog upplevt att fokus där också låg på att förbereda de studerande för att skriva mångsidigt för fria och alternativa scener. En sak som debatterats i finlandssvensk kulturpress under de gångna årens lopp, bland annat av Yles teaterkritiker Thomas Jansson och Hbl:s Isabella Rothberg och som också lyfts fram av dramatikern Kajsa Lundán i en intervju för Hbl är en upplevd brist på efterfrågan, eller intresse, bland de etablerade finlandssvenska teaterhusen för nyskriven finlandssvensk dramatik och nya unga finlandssvenska dramatiker, så för Sandqvist kan man i alla fall spekulera att hans närhet till det finska snarare utvidgat eller begränsat hans möjligheter.
Intressanta namn
Sandqvist, vars färska pjäs Cowboy försvunnen också imponerade på Hufvudstadsbladets teaterredaktör och -kritiker Isabella Rothberg, belönades med Antonia-priset 2024 och under vintern också besökte den fria scenen Konträr i Stockholm, är definitivt ett namn som det lönar sig att hålla i minnet om man är intresserad av samtida finlandssvensk scenkonst som ändå inte helt låter sig definieras eller begränsas av språkområdet.
I Cowboy förvunnens ensemble hittas också andra intressanta aktuella namn att hålla utkik efter. Tom Rejström är bekant för den finländska biopubliken för sin huvudroll i Solar Films filmatisering av Kjell Westös Den svavelgula himlen från 2021 men syntes också till exempel i Elina Pirinens scenkonstverk Doves and Bloods som uppfördes på Teater Viirus hösten 2024. Ole Øwre är även han igenkännlig för den del av mainstream-publiken som sett honom som polis i MTV3-serien Poromafia men är för mig personligen mest minnesvärd som en versatil och smidig scenskådespelare med talang och entusiasm för så väl brännande samhällsaktualiteter som lättsam fars.
4 floors of whores och fysisk actionteater
Emilia Jansson har under förra året kunnat ses i rollen som föreläsande marinbiolog i en turnerande föreläsningsföreställning baserad på rikssvenska Patrik Svenssons populära bok Ålevangeliet. Men hon är också medlemmarna i en fri grupp som för mig personligen utgör ett av de mer intressanta fenomenen sprungna ur finlandssvensk scenkonst just nu, nämligen 4 floors of whores.
4 floors of whores har även de redan nått en viss uppmärksamhet också utanför den finlandssvenska ankdammen: i december besökte gruppens den danska teatern Sort/Hvid i en gammal slakthusbyggnad i Köpenhamn för att skapa och presentera sitt senaste verk DEATH DEATH i samarbete med bland annat den tyska regissören Lara Tacke men i Finland har de redan fått chansen att visa upp till exempel sitt flerdelade verk THE CHURCH för en flerspråkig publik genom på exempel Anti-festivalen i Kuopio och Baltic Circle-festivalen i Helsingfors.
För den som fascinerades av den svettiga fysikalitet blandad med avväpnande humor som utstrålades av Cowboy försvunnen, eller den vars fasa blandades med en kittlande förtjusning av de hejdlösa chockeffekterna i skandalomsusade österrikiska Florentina Holzingers Tanz då spektaklet besökte Dansens hus i Helsingfors under Sivuaskel-festivalen i början av år 2024 kan jag rekommendera att bekanta sig närmare med 4 floors of whores. Gruppens tidigare verk NiXXXavuori har bland annat uppmärksammats av Hanna Helavuori redan år 2021 i en essä som kan läsas på hennes hemsida.
Cowboy försvunnen, 4 floors of whores och den finlandssvenska scenkonstgruppen Glitcher (som består av Emelie Zilliacus, Joel Forsbacka, Josefine Fri, Martin Paul, och Oscar Fagerudd) utgör alla exempel på en trend av fysisk scenkonst i Svenskfinland som kan vara grotesk, sexig, utmanande och avväpnande lekfull samtidigt. Förkärleken för det mörka och groteska är visserligen ett långvarigt tema som länge präglat svenskfinlands ”alternativa huvudscen” Teater Viirus produktion, men samtliga nämnda grupper eller verk har kreativiteten och modet att ta detta grundelement och föra det i nya olika spännande riktningar.
Fortsatt diskussion om nyskriven dramatik
Den långvariga diskussionen om de finlandssvenska teaterinstitutionernas upplevda ointresse för nyskriven svenskspråkig dramatik fick nytt liv i och med nämnda Teater Viirus ’turboteater’-satsning Premiär på fredag där ett urval av svenskspråkiga manusförfattare, både nyare namn som Lundan och veteraner som Joakim Groth parades ihop med olika regissörer och med Viirus ensemble för att under en veckas tid få försöka skapa helt nya verk.
Själv såg jag Lundans öppnare, Vi är väl inga monster, mamma? som i estetik och utförande placerade sig tryggt inom Viirus bekvämlighetszon trots konceptets nya utmaningar. En annan föreställning inom samma serie som också väckte mitt intresse var Ilska är en gåva där Groth parades ihop med regissören Ida Kronholm för att skapa karnevalistisk agitationsteater om Orpo-regeringens nedskärningar i kultursektorn. Kronholm regidebuterade på Nationalteatern med den finskspråkiga monologen Sarvivälke med Milla Kaitalahti i huvudrollen som imponerade stort på mig och är även känd för sitt långvariga samarbete med den rikssvenska regissörslegenden Suzanne Osten som plötsligt gick bort i höst.
Trots utmaningar har Svenskfinland fortfarande en för sin storlek karaktärsfull, unik och modig scenkonstmiljö.
Osäkra utsikter
Som summering kan man konstatera att samtliga av de finlandssvenska aktörer (eller de som fått sin karriärstart inom svenskspråkig scenkonst i Finland) som jag här i min text lyft fram som intressanta har tvingats söka sig efter karriärmöjligheter också utanför det svenska språkområden, utanför Finland eller utanför teatern. Fördelen med detta är att det på det här sättet också blir enklare och en lägre tröskel för en finskspråkig eller internationell publik att hitta dem. Nackdelen med denna föränderlighet är att den också skapar en sårbar teatermiljö.
Personer som allt för länge hankat sig fram på osäkra visstids- och frilansanställningar utan vardagstrygghet blir mer och mer frestade att söka sig till säkrare och stabilare försörjningsmöjligheter också inom helt andra branscher. På så sätt förloras kontakten till teatern, unika förkovrade färdigheter och perspektiv glöms bort och talang eroderas och försvinner. Trots utmaningar har Svenskfinland fortfarande en för sin storlek karaktärsfull, unik och modig scenkonstmiljö som inte bara finlandssvenskar utan alla finländare kan vara stolta över. Men i rådande politiska tider är detta allt annat än garanterat.
Otto Ekman är frilansande kulturjournalist, översättare och kritiker med fokus på samtida scenkonst.
