Det verkar kanske lätt att vara filmkritiker. Man får gå på bio mitt på dagen och sedan tycka saker om det man sett. Inte konstigt att jag redan som 13-åring kom fram till att kritiker måste vara det bästa jobbet som finns. Några decennier senare är jag fortfarande förtjust i att se, tänka och skriva, men utan utmaningar är detta arbete inte. Under min tid som ordförande för IFFF (Intresseföreningen för finlandssvenska frilanskritiker) var en ständig fråga hur vi kunde främja intresset för att läsa kritik, och som filmkritiker är en återkommande fråga vad kritiken ska fylla för funktion idag. Vem läser, och varför?
Kritiken hamnar ofta i en slags dragkamp mellan konstnärlig praktik och konsumentupplysning. Texten har ett värde i sig men ska också förmedla något till en tilltänkt läsare, det är dess uppgift. Den finlandssvenska veckovisa filmkritiken finns främst i Hufvudstadsbladet och på Svenska Yle, men även Åbo Underrättelser har filmrecensioner. Bland tidskrifterna är det Ny tid och Nya Argus som kontinuerligt inkluderar film i sitt innehåll, men även i Astra kan det förekomma. Där tidskrifterna har större utrymme för det långsamma tänkandet, de längre texterna, är dagstidningarna mer bundna till frågan om relevans. Det görs ett urval baserat på tilltänkt intresse; vad lönar det sig att se bland veckans premiärer?
Till skillnad från tidskrifterna har dagspressen länge inkluderat en betygsskala för filmer, dock sällan för annan kulturkritik. Det är lätt att tänka att det har med uppdelningen konst och underhållning att göra. Film som medium är lättillgängligt, både rent praktiskt (via biografer, strömningstjänster och hyrsajter) och formmässigt (de är ofta narrativdrivna och vi möter också annars bildberättande överallt).
Betyget känns allt oftare godtyckligt, missvisande, reduktivt.
Själv har jag alltid känt ett starkt motstånd mot stjärnbetyget jag tvingas ge varje gång jag recenserar en film. Det motståndet har snarast ökat under min tid som kritiker. Betyget känns allt oftare godtyckligt, missvisande, reduktivt. När jag pratade med en god vän om mitt motstånd mot betygsättningen blev hon genuint upprörd först när andra konstformer kom på tal, till exempel litteratur. Betygsätta böcker? Nej, det går ju inte. Film däremot, det kändes okej. Det här har kanske delvis med vana att göra. Betygssystemet för film har en lång tradition, redan på 50-talet populariserades det via Cahiers du cinéma för att under 80-talet bli praxis. Det här var såklart ett sätt att snabbt kunna navigera i ett stort utbud. Därtill kunde stjärnbetyget användas i marknadsföringen av filmer. På så vis gynnades också branschen, även om låga betyg såklart kunde ha motsatt effekt.
Men hur kommer det sig att just filmen lämpade sig så väl för att betygsättas? Är film lättare att rangordna och jämföra än annan konst? Kanske på vissa sätt. I takt med att filmen blev en marknadsprodukt strömlinjeformades också produktionen och distributionen. Den kommersiella filmen följer ofta en etablerad och tydlig mall – den kan alltså åtminstone till sitt yttre jämföras. Men betygsskalan blir enbart vertikal. Likt en temperaturmätare går den från kyla till hetta, sämst till bäst, 1–5. Det som går förlorat är det horisontella, det diagonala, kurvorna som rör sig i vågor och cirklar.
Kritiken tappar stadigt mark, och den finlandssvenska filmkritiken är inget undantag. Det är inte särskilt länge sedan både Hufvudstadsbladet och Svenska Yle bevakade alla biopremiärer. Nu är det nere i max tre i veckan på Hbl och en i veckan på Svenska Yle. Det går inte att tolka denna nedskärning som något annat än en indikator på dalande intresse. Recensionerna hittar inte sin publik. Som kritiker tycker jag inte att all film behöver recenseras, men det måste finnas en känsla av heltäckande bevakning. Det kan inte bara handla om att försöka jaga läsare.
Kritiken tappar stadigt mark, och den finlandssvenska filmkritiken är inget undantag.
Nyligen införde även Svenska Yle ett betygssystem för filmkritiken. Det är ett test för att se om det förändrar läsandet av recensioner. I en intervju för Hufvudstadsbladet säger Svenska Yles kulturchef Linda Grönqvist att ”betyg är ett omedelbart omdöme som förhoppningsvis lockar in fler läsare som vill ta reda på vad betyget faktiskt baserar sig på.” Det här har jag fått höra även av min egen redaktör på Hufvudstadsbladet. Detta när jag ett flertal gånger dristat mig att ifrågasätta betygssystemet helt. Jag har alltid känt mig skeptiskt till detta, kanske för att det inte är så jag själv fungerar. Jag läser recensioner oavsett betyg, eller kanske trots betyg ibland, men sällan på grund av. Men här kanske jag har fel, jag ser trots allt på det med en kritikers blick.
Liknande tankar har Silja Sahlgren-Fodstad, filmkritiker på Svenska Yle när vi ses över en kopp te. Jag vill prata med henne om betygsättandet, kollegor emellan. Hon är också skeptisk till betygssystemets effekt, men har precis som jag noterat filmkritikens bakåtgång och är därför öppen för att testa något nytt. För första gången på runt tjugo år betygsätter hon nu sina recensioner på Svenska Yle. Kanske kan det också leda till större synlighet, funderar hon, och hänvisar till stjärnbetygets marknadsföringspotential. Det är såklart enbart fyror och femmor som räknas i de sammanhangen, men om man inte ens ger betyg är man ju aldrig med.
För mig som kritiker känns betygsättandet oftast som ett nödvändigt ont. Som att det tänkande jag gjort, den text jag skrivit, kan kokas ner till och sammanfattas med en siffra. Devalverande är ordet som kommer till mig. Grönqvist tänker annorlunda: ”Vi har tänkt att betygsättning snarare hjälper och sporrar kritikern att formulera ett tydligt omdöme”. Men i mitt jobb börjar jag inte med betyget som sedan följs av argumentation. Jag börjar med texten, med mina intryck och mina åsikter. Sedan, när jag är klar, försöker jag välja det betyg som närmast återspeglar texten. Det är dock svårt, för en film kan vara välgjord men ointressant, eller dålig men underhållande, eller underhållande men tunn, eller obegriplig men på ett sätt som väcker tankar.
I mitt jobb börjar jag inte med betyget som sedan följs av argumentation. Jag börjar med texten, med mina intryck och mina åsikter.
Jag minns när jag recenserade Yorgos Lanthimos The Killing of a Sacred Deer. Då satte jag rubriken ”Förvirrande och frustrerande – se den!” och avslutade recensionen med följande stycke:
”The Killing of a Sacred Deer är välspelad, snygg och bitvis rätt fenomenal, men som helhet måste den ses som ett misslyckande, och jag är faktiskt inte alls säker på att jag tycker om den. Betyget kunde därför lika gärna ha hamnat på en tvåa. Men det skulle missvisande ha signalerat brist på kvalitet, och skymt det faktum att en film som ger upphov till så här mycket känslor alltid är sevärd. Även då känslorna i fråga är obehag, förvirring och frustration.”
Jag hade gett den en fyra, men som jag försökte förmedla i själva texten var det en siffra som på sitt sätt var lika missvisande som en tvåa skulle ha varit. En film som är ett misslyckande och samtidigt är sevärd – hur ska skalan 1–5 kunna inrymma och återspegla det?
Det är lätt att tänka att ju tydligare en film kan klassas som underhållning, desto lättare att värdera den på en sifferskala. Men överlappandet mellan konst och underhållning sker hela tiden, det är inget nytt. Och bägge har sina förtjänster. Som filmvetaren David Bordwell uttrycker det: ”Art, some believe, is the realm of higher significance and profound emotion, while entertainment yields mere diversion and superficial engagement. Art embodies wisdom and technical breakthroughs, while at best entertainment is home to talent and cleverness. Art harbors genius, entertainment offers ingenuity. […] There’s usually an implied hierarchy of quality and of appeal: art is for a sensitive elite, entertainment is popular (read vulgar).”
En bra filmkritiker kan skriva intressant om vilken film som helst.
Just den där hierarkin är svår att komma undan helt, men det betyder inte att den nödvändigtvis behöver leta sig in i kritiken. Som Sahlgren-Fodstad konstaterade redan för fem år sedan i en intervju för Språkbruk: ”Det är viktigt att ta den breda underhållningen på allvar och analysera den på riktigt, för det är sådana filmer som de flesta ser, och de här filmerna speglar sin samtid.” Jag håller med, min inställning har alltid varit att en bra filmkritiker kan skriva intressant om vilken film som helst, det är en fråga om vilja och vinkling.
Kritiken är en blandning av analys, beskrivning och omdöme. Den ska förutom att värdera också fundera på frågor som varför är just den här filmen relevant idag, vad påminner den om, vad kommenterar den, vilka paralleller kan man dra? Vad väckte den i mig som kan finna resonans i dig? Texten är ett samtal, betyget är bara ett omdöme.
Och här i ligger kanske problemet. I takt med att utbudet ökat har bevakningen krympt, vilket gör att betyget inte längre primärt signalerar ett ”se den, se den inte”-omdöme, utan blir mer som en förlängning av det konstnärliga värdet, något som inte särskilt lätt kan fångas i ett betyg. Det händer med jämna mellanrum att min redaktör försiktigt frågar mig om jag är säker på det betyget jag gett, eftersom hon tycker att texten snarare förmedlar något annat. Det här är ju såklart för att texten kan vrida och vända på saker, den kan förklara sig, föra ett resonemang som inte är entydigt. Betyget är statiskt. Om jag kände att betyget primärt handlade om en potentiell rekommendation att se filmen eller inte hade det faktiskt varit enklare. För det finns välgjorda filmen man lugnt kan skippa, och floppar som absolut är sevärda. Om betyget specifikt svarade på frågan ”ska jag gå och se den?” skulle det räcka med tumme upp, tumme ner och något mittemellan. Och så kunde texten få sköta resten.
Martina Moliis-Mellberg är poet och filmkritiker för Hufvudstadsbladet.
Källor
David Bordwell, ”Art, entertainment, and the hard-boiled mystique”, 23.7.2023.
Jonas Forsbacka, ”Svenska Yle ger nu filmbetyg – överväger även betyg på andra konstformer”, Hufvudstadsbladet 21.8.2026.
Bianca Ortiz Holmberg, ”Silja Sahlgren-Fodstad tar den breda underhållningen på allvar”, Språkbruk 22.1.2021.
Martina Moliis-Mellberg, ”Förvirrande och frustrerande – se den!”, Hufvudstadsbladet 3.11.2017.
