Denna artikel publicerades ursprungligen i Kritiikin Uutiset – Kritikernytt 4/2015.

NÄR DENIS DIDEROT skrev sina recensioner om den årliga salongen i Paris för La Correspondance littéraire, philosophique et critique under perioden 1759–1781, kunde det ta över ett år innan texten blev färdig för publicering. Salongen hölls årligen från den 25 augusti några veckor framåt, och exempelvis 1761 visades verk av ett sextiotal konstnärer. Diderot besökte salongen varje dag och gjorde kritiska bedömningar av varje visat verk. Dessutom gjorde han en detaljerad verbal beskrivning av varje verk, då det inte fanns någon visuell metod att förmedla det han sett till sina läsare.

Correspondence hade under sin utgivningstid endast 16–25 prenumeranter, handplockade ur de mest prominenta europeiska hoven av den ansvariga utgivaren, baronen Friedrich Melchior Grimm. Bland läsarna fanns Katarina den stora av Ryssland och Sveriges konung Gustav III.

Konstkritikens förutsättningar under Diderots tid kan låta väl elitistiska, men den främsta orsaken var att den franska staten upprätthöll en censur mot konstkritik. Konstkritik var kontroversiellt och uppfattades som en kraft som kunde förvränga konstpublikens uppfattningar och därtill påverka konstmarknaden missgynnsamt. Och visst, Diderot var kritisk, inte bara mot de konstnärer vars verk han ansåg vara undermåliga, men även direkt och indirekt mot det system som upprätthöll salongskulturen och ansvarade för urvalet och presentationen av de visade verken, alltså kurateringen.

Om kritiker idag på ett motsvarande sätt skulle göra en beskrivande och bedömande genomgång av den viktigaste europeiska utställningen, Biennalen i Venedig, skulle man inte enbart mötas av motstånd från de uppdragsgivande tidningarnas redaktörer. Projektet skulle därtill kräva flera månaders närvaro i Venedig, en djupgående analys av de curatoriella teamets strategier och därtill en massiv fördjupning i och analys av verkens bakgrundsprocesser och kontexter. Ett helt forskningsprojekt. Även om det skulle vara möjligt att hitta 25 personer som var intresserade av att ta till sig denna analytiska helhet, närmast inom de akademiska kretsarna och de mest hängivna samlarna, skulle det knappast vara möjligt att utföra projektet utan ett massivt ekonomiskt understöd.

Frågan är hur vi som kritiker skall tackla de massiva helheter som utställningar idag innebär.

Att skriva konstkritik idag kan synas vara en omöjlig uppgift. Det handlar inte om att fördjupa sig i ett konstverk utan snarare att gå in i en djungel av mångdimensionerade samtidstolkningar. De kuratoriella strategierna är komplexa strukturer för kunskapsproducerande och analyserande processer. Kuratorerna arbetar ofta i team av 4–10 personer och förbereder utställningar under flera år. Konstverkens omfattning sprider sig i diskursiva helheter med referenser till såväl estetiska, historiska, politiska som psykologiska dimensioner. Konstnärernas skapande av verk är allt mer sällan en enda persons projekt, ofta handlar det i stället om produktionsteam med mindst två huvudsakliga upphovspersoner. Hur kan en ensam konstkritiker ta sig an detta?

Samtidigt är konstkritik en av de mest väsentliga aktiviteter som man kan ägna sig åt idag. Analyser och reflektioner, historiska referenser, formella och substantiella tolkningar, bedömningar av relevans, betydelse och mening av samtidens visuella uttryck och representationer behövs mer än många har en aning om. Frågan är hur vi som kritiker skall tackla de massiva helheter som utställningar idag innebär. Hur finner vi de 25 prenumeranter som kan finansiera ett kritikerteam för nästa biennal?

Skribenten är konstforskare och kritiker, bosatt i Helsingfors.