Suomen arvostelijain liitto ry:n järjestämän nuorten Mikä kritiikki! -kirjoituskilpailun 2026 Otso Kantokorpi -stipendin sai Ira Blummén (s. 2008) arvio Kirk Jonesin ohjaamasta elokuvasta I Swear.
När man talar om Tourettes syndrom (TS) så tänker de flesta automatiskt om högljutt hojtande och ofrivilligt svärande. Fast det handlar ju egentligen om mycket mera. TS är en neurologisk störning som orsakar ofrivilliga ljud och rörelser som kallas tics. Alla tics är inte orsakade av TS men alla som har TS upplever tics. Kriterierna för diagnos är att man har minst två motoriska tics (t.ex. blinkning eller grimasering) och minst ett vokalt tics (t.ex. harkling eller visslande.) Ticsen måste vara i minst ett år och de måste ha börjat före 18-års åldern.
Filmen I Swear hade premiär i september i fjol. Kirk Jones har regisserat, arbetat som manusförfattare och varit producent för filmen. Berättelsen baseras på den skotske mannen John Davidsons liv med TS. Davidson har tidigare varit stjärnan av många dokumentärer angående TS, på grund av hans iögonfallande motoriska tics och vulgära vokala tics.
I filmen medverkar ungefär 90 skådespelare varav 30 har TS. Robert Aramayo, som är i huvudrollen som John, har dock inte TS. När filmen hade premiär sa regissören i några intervjuer (t.ex. Actor Robert Aramayo: ‘Like anybody who hasn’t had the education, I thought Tourette syndrome was all about swearing) att han inte tyckte att det skulle ha varit möjligt att ha en skådespelare med TS i huvudrollen.
Han hade ursprungligen tänkt att Davidson själv skulle vara med i de sista 30 minuterna av filmen. De hade provat några scener och Jones tyckte inte att det gick bra. Davidson ticsade då när det inte var meningen och Jones ville inte be honom hålla tillbaka sina tics. Davidson tyckte själv också att det var obehagligt. Jag kan ändå inte låta bli att tänka att möjligen fungerade inte arrangemanget för att Davidson faktiskt inte är en skådespelare. Kanske ticsen inte var problemet utan brist på kunskap.
Filmen har definitivt ett inslag av ”inspirations porr.”
Filmen har definitivt ett inslag av ”inspirations porr.” Det är en term myntad av komikern och aktivisten Stella Young år 2012. Inspirations porr syftar på objektifieringen av funktionsnedsatta människor (”disabled people” på engelska.) Ett exempel på detta kan vara att en person i rullstol handlar i en affär och blir kallad inspirerande helt enkelt för att existera. Liknande reaktioner har jag upptäckt när jag läst recensioner för filmen. Man kan tänka sig att det är en bra sak men jag och en del andra tycker inte det. Personer med TS och andra funktionsnedsättningar existerar inte som källor av inspiration för icke-funktionsnedsatta. Tanken bakom ”om en funktionsnedsatt person kan göra det här, kan jag ju väl också” är extremt problematisk. Filmen marknadsförs och recenseras med inspiration i tanken fortsatt.
Koprolali är det som folk oftast tänker på när de hör om TS. Koprolaliska tics är vokala tics som är ”fula” eller socialt opassande. Runt 15% med TS har koprolali. Sist och slutligen är det en minoritet som lever med det, men ändå är Koprolali ofta det man ser i filmer och på sociala medier. Opassliga tics är vardagen för många, men namnet för filmen (I Swear) var tydligt valt för att vara provokativ i median. Namnet främjar stereotyper och dramatiseringen av TS, istället för att ifrågasätta gamla och utdaterade missuppfattningar.
Jag beundrar hur mycket bakgrundsarbete har gjorts för filmen. Regissören arbetade tillsammans med organisationen Tourettes Action för att garantera en smakfull representation. Aramayo hade också tillbringat mycket tid med människor som har TS. Han ville att sin roll skulle korrekt representera de som lever med tics. I vissa scener ser man unga som verkligen har TS. Det är otroligt fint att de fått möjligheten att delta. Ändå tycker jag inte att det är tillräckligt att ha människor med riktig erfarenhet endast i birollerna. Skådespelare med TS existerar och till och med huvudrollen kunde ha spelats av en person med äkta levd erfarenhet av tics.
Skådespelare med TS existerar och till och med huvudrollen kunde ha spelats av en person med äkta levd erfarenhet av tics.
Filmen slutar med en scen där karaktären John reser till Nottingham för att prova en ny form av behandling för TS. Det handlar om ett slags armband som stimulerar mediannerven och minskar ticsen med hjälp av stimulationen. Armbandet finns verkligen och scenen fungerar som en slags reklam för armbandet. Responsen för armbandet har varit mycket positiv men vissa är fortfarande skeptiska. En av de skeptiska är forskaren Daniel P Jones som har öppet varit kritisk och skrivit om behandlingen (”Centring Tourettic Experiences in Technology: Tourette Syndrome, Median Nerve Stimulation, and the Role of Technoableism in Self-Harm and Stigma”). Han tycker att behandlingen är extremt farlig men också har en stor risk för självskadande beteende. Jag tycker inte att någon slags behandling borde ”annonseras” på sådant sätt i en film. Det känns inte autentiskt men istället mera som en jakt efter inkomster.
Jag hade enormt stora förhoppningar för filmen. Jag hade bara sett bra recensioner och trodde faktiskt att filmen skulle vara god representation. Under filmen försökte jag faktiskt se det goda men det var i vissa fall lite svårt. I slutet av filmen medan eftertexterna rullar visas verkliga filmklipp från Davidsons liv och hurdana tics han egentligen hade. Man såg hur hans tics påverkade honom genuint. Jag kan medge att då rullade en enda liten tår nerför min kind.
Jag har upplevt mycket kraftiga, synliga och högljudda tics, och inte kunnat vara osynlig fast jag velat det. På det sättet kan jag relatera mycket till filmen och huvudkaraktären. Jag har också haft små osynliga tics som ingen annan än jag märkt, men fortfarande haft samma störning. På det sättet känns huvudkaraktären otroligt avlägsen från min upplevelse, och jag vet att många andra upplevt samma, eftersom TS oftast är mycket osynligt och sensationslöst. Tics kan vara extremt komiska och jag är glad att det har tagits upp i filmen. Långsamt men säkert skapas det bättre TS representation men vi är inte än riktigt där.
• • •
Otso Kantokorpi -stipendin jakaneen kirjailija Helga Westin perustelut:
Ira Blummén (Helsinki, s. 2008) kritiikki ”Jag svär att representation kunde vara bättre” Kirk Jonesin ohjaamasta elokuvasta I Swear (2025) alkaa oirekuvauksella Touretten syndroomasta, josta käsin kriitikko teokseen pureutuu. Blummé ei paljasta liikaa juonesta, sillä hän rajaa perspektiivinsä teoksen representaatioon, roolitukseen ja kaupallisuuteen, ja näistä valituista pisteistä rakentaa vakuuttavan argumentaation, mikä herättää uteliaisuuden ei pelkästään elokuvaan vaan myös Blummén omalakisiin ratkaisuihin avartaen taidearvion muodon mahdollisuuksia.
Ira Blummés (Helsingfors, f. 2008) kritik av Kirk Jones film I Swear (2025) med titeln ”Jag svär att representation kunde vara bättre” inleds med en beskrivning av symtomen på Tourettes syndrom, varifrån kritikern börjar närma sig verket. Blummé avslöjar inte för mycket om handlingen, då hen begränsar sitt perspektiv till verkets representation, karaktärisering och kommersialism, och utifrån dessa utvalda punkter bygger hen upp ett övertygande argument, vilket väcker nyfikenhet inte bara kring filmen utan också kring Blummés unika lösningar, vilket utvidgar möjligheterna i formen av konstkritik.
