”Akademiska Sångföreningens konsert i thorsdags war besökt af omkring 700 åhörare – – – Åhörarne syntes mycket lifwade, – – – Genom denna konsert gick en fläkt af ungdom, som aldrig förfelar ett godt intryck. ”
(Helsingfors Tidningar 18.4.1857)
Körsången i Svenskfinland har en lång historia, som inleddes redan långt innan begreppen finlandssvensk och Svenskfinland myntades mellan 1910- och 1930-talet. Körsångstraditionerna i Finland byggde på förebilder från Tyskland och Sverige och nådde på 1800-talet ett Finland med svenskan som dominerande språk, speciellt vid universiteten där körsången först slog rot. I Reijo Pajamos bok Laulun tenhoisa taika (SKS 2015) beskriver han hur körsången spreds under 1800-talet, från akademiska kretsar till alla samhällsklasser, från svenskspråkiga till finskspråkiga, från städer till landsbygden, tills nästan varje by och förening hade en egen kör.
Körsångstraditionerna i Finland byggde på förebilder från Tyskland och Sverige.
Körsång har fortfarande ett starkt fotfäste i Svenskfinland. I dag konkurrerar körsång som hobby med oändligt många andra möjligheter att tillbringa sin fritid på, samtidigt som den ständigt prisas som hälsofrämjande i olika forskningsprojekt. På uppdrag av Svenska Kulturfonden skrev Hanna Kronqvist 2014 rapporten ”Körsång i Svenskfinland – en kartläggning” och räknade då antalet finlandssvenska körer till cirka 360.
• • •
En kör är ett kollektiv som dels arbetar på ett specifikt språk, dels umgås på ett specifikt språk. Hanna Kronqvists rapport nämner gemenskapsfaktorn som en viktig aspekt av att sjunga i kör. Att i dagens Finland uppleva en gemenskap på ett minoritetsspråk är ingen självklarhet. Dessutom sjunger körer på specifika språk, språken har betydelse för det musikaliska uttrycket. Finlandssvenskans klangmässiga placering gör att finlandssvenska körer ofta upplevs klinga lite ljusare än sina finska motsvarigheter.
Många finlandssvenska körer har burit ett ansvar för att föra vidare en viss repertoar, den så kallade finlandssvenska sångskatten, så till den grad att Hanna Kronqvist skriver om ”bevarandets retorik” och att det kan upplevas som en motpol till nyskapande. Att bevara väcker också frågor om vad man vill bevara – vilken var den finlandssvenska ideologins kärna på 1930-talet och hur ser den ut i dag?
Vilken var den finlandssvenska ideologins kärna på 1930-talet och hur ser den ut i dag?
Intressant nog har många finlandssvenskar i musikhistorien aktivt importerat nya fenomen från utlandet – från avantgarde-modernism till jazz. Inom den finländska körmusikens historia finns flera centrala förnyare med finlandssvensk bakgrund, bland dem Harald Andersén och Erik Bergman.
• • •
Alla finlandssvenskar sjunger inte i kör. Att aktivt sänka tröskeln så att alla som vill ska få vara med är ett fenomen som synats under 2000-talet i till exempel i flera församlingar. Populärmusiken har också slagit rot, och allt fler körer fokuserar på den. Samtidigt har körlivet också professionaliserats, sedan 1985 kan man avlägga A-examen i kördirigering vid Sibelius-Akademin. Skickliga dirigenter utvecklar körerna och höjer ribban ytterligare. Beskrivande för en yngre generation av dirigenter är att många numera kallar sig konstnärliga ledare för sina körer, inte dirigenter som tidigare.
Personligen brukar jag se på körvärlden som en pyramid. Alla behövs. Den breda grunden, att folk överhuvudtaget sjunger, att folk går på konserter. Att det finns körer för många sorters sångare är hälsosamt. Vissa är oerhört ambitiösa, andra vill ta det lugnare.
Att det finns körer för många sorters sångare är hälsosamt.
Körpyramidens topp i Finland är däremot tunn, jämfört med instrumentalmusikens, där dussinet offentligt understödda proffsorkestrar tronar högst upp. Utanför Nationaloperan finns tillsvidare inga körsångare med fast månadslön, även om det finns flera körer som arbetar professionellt, bland dem Helsingfors kammarkör, Key Ensemble, Tampere Cappella och Sibelius-Akademins vokalensemble.
”Det känns som att massa här upplevs som viktigare än kvalitet. Det är fint att människor vill sjunga i olika sammansättningar och att det finns så kallade amatörkörer, som arbetar väldigt målmedvetet. Men det är en annan sak att ha en utbildad musikers förståelse för musik”, säger Nils Schweckendiek, professor i kördirigering och konstnärlig ledare för Helsingfors kammarkör i en intervju för Rondo (12.2.2026, övers. TD).
• • •
Att körsångspyramidens topp är tunn syns i mediernas relation till körmusik. Recensionsverksamheten av konserter och skivor har skurits ner på flera håll under de senaste åren, och körfältet syns sällan i medier, speciellt i huvudstadsregionen, där konkurrensen om spaltutrymme är stenhård.
Recensionsverksamheten av konserter och skivor har skurits ner på flera håll under de senaste åren.
En snabb genomgång av vad Finlands största tidning Helsingin Sanomat skrivit om kör under de senaste åren vittnar om att körer omnämns närmast när de uppträder med orkester eller i samband med opera, med undantag för Helsingfors kammarkörs 20-årskonsert (HS 28.4.2025). En liknande linje syns i musiktidskriften Rondo, som ändå ibland uppmärksammar körfältet med fördjupande artiklar.
Den största finlandssvenska dagstidningen Hufvudstadsbladet uppmärksammar däremot körmusik mer aktivt (även undertecknad recenserar körmusik för HBL). Precis som i HS uppmärksammas körer i samband med orkesterkonserter och opera, men också flera körers egna konserter syns i spalterna, bland dem Lyran, Lux Aurea, Muntra Musikanter, Spira Ensemble, Evivakören. Främst finlandssvenska körer, med några få undantag. Körmusiken nämns också i flera reportage och nyhetstexter, till exempel lyfts första majsången upp i en krönika, där Pia Heikkilä uppmanar Akademen att bjuda med Lyran nästa år (HBL 30.4.2026).
Just i samband med valborg och första maj ger också Svenska Yle finlandssvenska körer en viss synlighet, med direktsändningar i tv och radio. Emellanåt har Svenska Yle också gjort större satsningar på körfältet, till exempel genom att 2016 samla in folks körminnen under rubriken #minkör.
• • •
Det är inte en och två gånger jag hört finskspråkiga kolleger sucka över hur sällan deras körer recenseras jämfört med finlandssvenska körer. Det har sin förklaring i att de regelrätta finlandssvenska musikinstitutionerna är få och de som finns därför uppmärksammas relativt aktivt. Ändå är det ingalunda någon självklarhet utan ett aktivt redaktionellt val.
”Om professionalismen var ett kriterium skulle största delen av körlivet bli obevakat. Det är också skillnad på amatörer och amatörer, vilket skulle bevisas”, skriver Wilhelm Kvist i sin recension av en konsert vid Nordiska dirigentseminariet i Helsingfors (HBL 7.10.2024).
Ju färre recensioner dagstidningarna publicerar, desto större blir kritikerns makt när man överhuvudtaget lyfter fram något.
En ny aktör i fråga om körmusikrecensioner är konsertserien Körmusikens säsongkonserter, grundad 2022, som satsat på att själv anställa kritiker (bland annat undertecknad) och publicera recensionerna på sin egen webbplats. För en gångs skull befinner sig alla deltagande körer på samma linje, alla uppmärksammas. Ju färre recensioner dagstidningarna publicerar, desto större blir kritikerns makt när man överhuvudtaget lyfter fram något. Sällan har jag som kritiker fått så mycket positiv respons som i samband med dessa recensioner – många körer har varit lyckliga över att för en gångs skull bli sedda.
• • •
”I sången fanns gott om dynamik, men den skulle gärna få sprida sig också till sångarnas ansikten och kroppsliga attityd. Ju mer man vågar ta ut svängarna i texten och njuta av smakerna, desto mer färgstark blir sången.”
(TD, Körmusikens säsongkonserter: Akademiska Sångföreningen, 6.10.2022)
Som recensent av körmusik strävar jag efter att bemöta varje kör som en unik entitet, och försöka sätta fingret på vilka just detta kollektivs egenskaper är, medveten om på vilken nivå vi rör oss. Det tjänar till exempel ingenting till att skälla ut en amatörkör för att de inte har tillgång till starka röster i alla stämmor – en amatörkör arbetar med de sångare som finns. Sedan är det upp till proffset i gänget, dirigenten, att planera en givande programhelhet med en repertoar som passar kören. Dirigenten är också den som i sista hand tar ansvar för klang, intonation, uttal och andra detaljer som recensenten har synpunkter på.
• • •
Det finlandssvenska körlivet och musiklivet överlag behöver se till att det hela tiden blickar utåt – utanför den egna pyramiden, mot finska Finland och utomlands. I en intressant artikel från 1991 i antologin Musik Sång Fest (FSSMF 1991) konstaterar Caterina Stenius att problem uppstår ”om finlandssvenskarna inte förmår identifiera sig med de nationella institutionerna. Då saknar pyramiden höjd och finlandssvenskarna råkar in i den försibelianska provinsialismen. En tillvaro som kännetecknas förutom av sömnighet också av okunskap och ett småningom förlorat sinne för proportioner.”
Det finlandssvenska körfältet existerar inte i ett vakuum.
Det finlandssvenska körfältet existerar inte i ett vakuum. Duktiga finlandssvenska dirigenter som rytmmusikspecialisten Ida Olsonen begränsar sig inte till Svenskfinland. Samtidigt har körer speciellt i huvudstadsregionen allt modigare valt skickliga finskspråkiga dirigenter som inte tidigare arbetat på svenska, bland dem Elisa Huovinen (Akademiska Sångföreningen, Finlands Ungdomskör) och Riku Laurikka (Akademiska damkören Lyran, Muntra Musikanter), med föregångaren Kari Turunen som en viktig vägvisare.
• • •
Många finlandssvenska körer söker finansiering av de finlandssvenska fonderna, som ändå inte är någon guldgruva som försörjer alla. En dyster nyhet i år var att Finlands svenska sång- och musikförbund blev helt utan statsbidrag. FSSMF består av nästan 130 ensembler och över 3600 personmedlemmar, vilket är rätt stort i jämförelse med motsvarigheterna på finskt håll (Sulasol och Suomen Työväen Musiikkiliitto har sammanlagt ca 10500 personmedlemmar). FSSMF är också organisationen bakom den finlandssvenska sångfesten, som ordnas nästa gång i Helsingfors 12.–14.6.2026. Till skillnad från många körsångstraditioner är sångfesten en tradition som inte slagit rot via Sverige utan via Estland och det finska Finland.
Finlandssvenska körer i bästa fall kan fungera som både språk- och kulturbad även för finskspråkiga finländare.
För att den finlandssvenska körverksamheten ska ha en framtid behöver man ständigt jobba med kontinuiteten. Sedan Hanna Kronqvists rapport skrevs har Finlands Ungdomskör grundats, en tvåspråkig kör som nått fina resultat.
Ett orosmoln som förstärkts sedan Kronqvists rapport skrevs är frågan om övningslokaler. Många fristående körer har samarbetat med lokala församlingar, och när de gjort sig av med lokaler har många körer blivit hemlösa.
Ett utvecklingsförslag Hanna Kronqvist lyfter fram i sin rapport är mångkulturalitet och integration, ”en helt outnyttjad resurs både musikaliskt och socialt”. Här vill jag också påminna om att finlandssvenska körer i bästa fall kan fungera som både språk- och kulturbad även för finskspråkiga finländare, som i sin vardag kanske inte alltid har insyn i de trots allt rätt slutna finlandssvenska kretsarna.
Tove Djupsjöbacka är kulturjournalist och sångare. För tillfället skriver hon körmusikkritik för bl.a. Körmusikens säsongkonserter, Hufvudstadsbladet och Sulasol-lehti samt sjunger i Helsingfors kammarkör, Olaus Petrikören, Key Ensemble och flertalet andra ensembler. Tidigare har hon sjungit bland annat i Wegeliuskören, Akademiska damkören Lyran, Kammarkören Utopia och Spira Ensemble.
