Den som skriver om serieteckning på svenska i Finland, måste börja med att förhålla sig till det oundvikliga. På samma sätt som Astrid Lindgren påstås ha börjat varje telefonsamtal till sin syster med att säga ”döden, döden, döden”, för att liksom få det ur vägen, börjar den här texten med ”Tove Jansson, Tove Jansson, Tove Jansson”.
Janssons, och senare hennes bror Lars’ älskade seriestrippar om mumintrollen publicerades mellan 1954 och 1975 i den engelska dagstidningen The Evening News. Den första muminserien, Mumintrollet och jordens undergång, publicerades på svenska redan år 1947 i Folktidningen Ny Tid (numera bara Ny Tid), en finlandssvensk vänstertidning. Långt före muminserierna gjorde Jansson illustrationer och politiska karikatyrteckningar för den finlandssvenska satirtidskriften Garm. Garms politiska hållning var konservativ, men den sparkade åt alla håll. Jansson ritade illustrationer som drev både med Hitler och Stalin för tidningens omslag.
Långt före muminserierna gjorde Jansson illustrationer och politiska karikatyrteckningar.
Janssons mamma, Signe Hammarsten-Jansson, var en framstående illustratör och skämttecknare. Också Hammarsten-Jansson ritade för Garm, och hade tidigare publicerats i bland annat den ”antidemokratiska, antisemitiska, antiäktfinska och antibolsjevistiska” satirtidskriften Fyren (1898-1922).
Om någon som läser denna text nu tänker att det vore intressant att läsa mer om Tove, Lars, Signe, och andra Janssons, kan jag med entusiasm hänvisa till ca 10 hyllkilometer utgiven litteratur om ämnet.
Vad finns att säga om mer samtida finlandssvensk serieteckning då?
Det är klokt att vara försiktig med ordet ”finlandssvensk” i detta sammanhang, av två orsaker:
För det första så arbetar finlandssvenska serietecknare inte alltid på svenska. Ola Fogelberg (1894–1952), den finlandssvenska skaparen av Kalle Träskalle (Pekka Puupää) som gett namn till Finska serieföreningens stora pris, jobbade på finska.
Konstnärsparet Kaisa och Christoffer Leka är åtminstone till hälften svenskspråkigt, men deras hyllade och mångfalt prisbelönta serieböcker är skrivna på engelska. Om man, som jag nu, fått i uppdrag att skriva om det svenskspråkiga seriefältet i Finland kan man vaddera texten genom att inkludera dem, vilket jag alltså gör. Det svenska språket kan ändå knappast sägas vara en faktor i vare sig deras skapande eller deras framgång.
Anna Härmälä är ytterligare en finlandssvensk serietecknare som jobbar på engelska. Härmälä har tidigare gett ut flera barnböcker på svenska, men hennes serieroman Singelmamman skrevs och gavs först ut på engelska med titeln Single Mothering (2024, Nobrow Press). Single Mothering tar inspiration ur Härmäläs eget liv och handlar om en kvinna som blir lämnad av sin partner strax efter att ha fött deras gemensamma baby. Den började som ett Instagramkonto och nådde snabbt en stor internationell publik tack vare sin humor, sin emotionella tyngd, och sitt sprakande bildberättande. Den hade antagligen inte nått en sådan publik om Härmälä skrivit på svenska.
För det andra, och detta är viktigt: finlandssvenskar inom konst- och kulturfältet älskar att ta avstånd från andra finlandssvenskar. Från de där inskränkta, med löjliga smeknamn, som talar för högt och alltid vill reda ut vem som är släkt med vems svägerskas bokförares styvson. De är finlandssvenskar, vi är svenskspråkiga finländare.
Finlandssvenskar inom konst- och kulturfältet älskar att ta avstånd från andra finlandssvenskar.
Min introduktion till svenskspråkig serieteckning i Finland skedde ändå i en mycket finlandssvensk miljö. Som tioåring besökte jag min väns sommarställe i Sibbo skärgård. Hennes mamma jobbade på ett finlandssvenskt förlag och i stugan låg travar av bokmanus utskrivna på kopieringspapper. I jakt på tomma baksidor att rita på, hittade vi en detaljrikt tecknad serie om en liten figur med ett stort öga, vandrande i en stad som påminde om Helsingfors. För oss lillgamla glasögonormar tedde sig seriens värld mardrömslik, men kittlande. Tanter och farbröder med dallrig hud, arroganta konstnärer i tjusiga kostymer, enorma strutbröst, och så den borttappade, storögda figuren som hamnat bland dessa förfärliga människor. Serien hette Bertil Gata går hem och var skapad av Bo Haglund. Vi kände att vi upptäckt något oförståeligt och spännande som ingen annan kände till.
Riktigt så var det inte. Bo Haglund var redan under 90-talet en erkänd bildkonstnär och serietecknare med bakgrund som scenograf. Bertil Gata hade först publicerats i Ny Tid år 1989, och Bertil Gata går hem var hans andra seriealbum om figuren. Haglund började teckna serier som en reaktion mot den ofrihet han upplevde i scenografjobbet, och ur sin frustration inför 1980-talets kulturliv. Denna underliggande frustration gick mig totalt förbi som tioåring, men bidrar för en äldre läsare till att skapa ett läckert tidsdokument som än idag, åtminstone till en del, känns aktuellt.
Det är inte bara Tove Jansson och Bo Haglund som gjort serier för Ny Tid. Tidningen har som aktningsvärd tradition att publicera politiska serier på svenska i Finland, bland annat av Karstein Volle, Ika Österblad, och Lasse Garoff.
Svenskspråkiga serieskapare i Finland skiljer sig rätt mycket från varandra i visuellt uttyck och de ämnen de behandlar, men en sak som de har gemensamt är att de inte i första hand är serietecknare. De jobbar i huvudsak med andra former av konst eller design, och börjar med serieteckning då de upplever att den är det lämpligaste mediet för vad de vill säga. De är inte klassiska serienördar med en mängd referenser och förebilder ur serieteckningens historia, utan kombinerar text och bild på det sätt som bäst tjänar det de vill säga. Jag tycker att det här sättet att arbeta berikar seriefältet och gör det intressantare. Det är också en nödvändighet, då det inte finns något realistiskt sätt att livnära sig på endast serieteckning.
Det finns inte något realistiskt sätt att livnära sig på endast serieteckning.
Serietecknaren Sebastian Nyberg är känd bl.a. för sina raljerande och träffsäkra humorstrippar om vardagens och familjelivets utmaningar. Han är en av få svenskspråkiga serietecknare som inte huvudsakligen jobbar med konst och kultur. Nyberg har sedan 90-talet tecknat seriestrippar för olika finlandssvenska tidningar, gett ut fyra seriealbum mellan åren 2005–2014, och drivit seriebloggen Basses bästa, men jobbar till vardags som webbutvecklare. Nyberg har för tillfället lagt ner serietecknandet och skriver istället romaner.
Edith Hammar är en konstnär vars två serieromaner känns som en sömlös förlängning av hens övriga konst. Hammar tecknar med tydliga linjer icke-könskonforma människor, ofta i sexuellt, men ömt och avslappnat umgänge. Kroppsvätskor rinner och nyfikna tungor tar för sig. Hammars hittills utgivna serieromaner, Homo Line (2020) och Portal (2023), behandlar komplicerad hemlängtan och bortlängtan, kärlek, queer historia. Böckerna har inte klassiska serierutor utan en stor bild per sida, vilket försvårar läsningen av texten, men förstärker slagkraften genom att ge bilderna maximalt med utrymme. Hösten -26 utkommer Hammars tredje serieroman, Stilla vatten, som hen beskriver som ”den skräckfilm hen vill se”.
Hammar bor och arbetar i Göteborg. Påverkas svenskspråkiga serietecknare i Finland av närheten till Sverige, ett land med en varierad och livskraftig serietradition? Både Haglund och Nyberg har i intervjuer sagt sig ha inspirerats av Joakim Pirinen, vars pappa kom till Sverige som finskt krigsbarn. Två finlandssvenskar som inspirerats av en sverigefinne. För Hammar verkar åren i Sverige ha synliggjort det finländska i hen, men inte på ett entydigt, nationalistiskt sätt: ”Jag är en krånglig finne i Sverige och när jag kommer hit [till Helsingfors] har jag ändå hemlängtan och skäms.”
Det är svårt att se någon direkt svensk påverkan på finlandssvenska serietecknare. Själv hittade jag ändå serietecknandet tack vare en svensk vän. Jag hade kommit till Paris på studieutbyte med mål att lära mig franska, dricka vin, och aldrig åka hem till studierna i grafisk design. Att utvecklas kreativt var inte en prioritering. Skolan i Paris var en filial av en privat amerikansk högskola och kändes mer som en lekplats för rika 18-åringar än som en seriös utbildning. Som 24-åring i den miljön kände jag mig geriatrisk.
Serieteckning möjliggjorde ett språkligt och visuellt uttryck som var helt befriat från de strama normerna för god smak.
En lika uråldrig utbytesstudent från Konstfack i Stockholm tipsade om en kurs i serieteckning som hon tänkte gå. Hon ritade redan egna serier och hade gett ut serieantologier tillsammans med sina studiekompisar. Jag hade läst och uppskattat Liv Strömqvist och andra samhällskommenterande svenska serier från 00-talet, men de hade inte tänt någon gnista att själv vilja pröva. Med lågt intresse och obefintlig ambitionsnivå började jag göra serier, och något föll på plats. Serieteckning möjliggjorde ett språkligt och visuellt uttryck som var helt befriat från de strama normerna för god smak och – i brist på bättre ord – coolhet som omgav grafisk design.
Min väg till serietecknandet är alltså ganska typisk för svenskspråkiga serietecknare i Finland: man halkar in på det, märker att det passar en, och gör det vid sidan om annat jobb. Svenskfinland saknar ett organiserat ”fält” av serietecknare. Det finns, så vitt jag vet, inga föreningar eller årsmöten. Det är enbart en bra sak. Blotta tanken på att samma femton personer år efter år skulle träffas på seminarier och lillajulsmingel och tillsammans klaga på fältets bristande anseende dränerar mig på livsvilja. Kan man ens vara serietecknare och föreningsmänniska samtidigt?
Ulla Donner är finlandssvensk serietecknare, grafiker och illustratör.
Källor
Uppslagsverket Finland: Fyren.
Harri Römpötti,”Bo Haglund mietti suomalaista mieskuvaa ja kehitti tragikoomisen pölkkypäähahmon”, Helsingin Sanomat 10.7.2023.
Vera Arhippainen, ”Jag gjorde boken som den skräckfilm jag själv vill se”, Hufvudstadsbladet 15.8.2026.
