Det går inte att tala om mångfald på teatern utan att tala om kroppar och samhället som omger kroppen och teatern.

Att ta in funktionsvariation på teatern har ofta inneburit att man strävat efter och göra den tillgänglig för en publik där en del har någon funktionsvariation. Ett viktigt steg är det som kommer sedan: att låta teckenspråkiga, skådespelare i rullstol och andra funktionsvarierade inta scenen. Det vidgar teatern som konst och begrepp i samhället. Kanske också samhället och individen.

De flesta konstformer är sådana att man kan utöva dem också utan mottagare – åtminstone för stunden. Det är visserligen tråkigt och kan kännas meningslöst för konstnären, men hen kan tänka sig att hen senare kan få en publik, läsare eller någon som ser en tavla, bildkonst eller film. Verket består. Teater är däremot ögonblickets konst. Efter föreställningen, som ju också alltid är lite olika fast det är samma uppsättning som spelas flera gånger, finns bara publikens, skådespelarnas och regissörens minne av den, eventuella bilder och recensioner. I och med att man under coronapandemin började strömma föreställningar finns det lite fler uppsättningar förevigade i det här formatet, men praxisen har fallit i glömska och en strömmad föreställning är inte alls samma upplevelse som att se den live.

Teatern är fysisk. Där finns en eller flera kroppar, rörelse och ofta tal, också kroppsspråk.

Teatern är fysisk. Där finns en eller flera kroppar, rörelse och ofta tal, också kroppsspråk. Det är därför en särskilt intressant konstform när man diskuterar funktionsnedsättningar eller variation. Fast jag i allmänhet gärna talar om funktionsnedsättningar för att jag tycker begreppet bättre förklarar vad det är fråga om – och det är ordet språknämnder rekommenderar – är funktionsvariation ett bra ord att använda inom teatervärlden. Vi befinner oss alla på en skala, i ett diagram med x- och y-axel. Och djup, innebörd.

Teater eller konst för och/eller med funktionsvarierade är en sak. En teater som uttrycker mångfald är en lite annan. Inte bara för att den omfattar olika minoriteter, utan för att den i sig är ett uttryck för och en erfarenhet av funktionsvariation i bred mening. Man kan tycka det är orättvist att normalfuntade skådespelare gestaltar personer med funktionsvariation och kniper Oscarsstatyetter, medan personer som har någon fysisk funktionsnedsättning inte tas in till skådespelarutbildningar. Eller så kan man anse att skådespelandet i sig gör ett sådant förfarande möjligt och acceptabelt.

Att ha personlig erfarenhet av att vara bunden till en rullstol ger ofta själva gestaltningen en dimension som den som inte har den erfarenheten inte kan ge på samma sätt. Personer med funktionsvariation har alltid ändå erfarenhet av livet också utanför funktionsvariationen. Hen lever i samhället som omger hen. Hen gör och är också annat än den som sitter i rullstol eller talar teckenspråk.

Olika minoriteter började anses ha rätt till scenen och filmduken på ett nytt sätt.

För fem till tio år sedan var det inne att tala om mångfald. Den skulle synliggöras, diskuteras och underlättas. Olika minoriteter började anses ha rätt till scenen och filmduken på ett nytt sätt. Ärendet hamnade i rubrikerna mycket tack vare kritiken av dramatiseringen av Pedro Almodovars film Allt om min mamma på Nationalteatern hösten 2020. Att teatern valt att engagera en manlig skådespelare i rollen som transkvinnan Agrado sågs som en våldsam gest gentemot transkvinnor och höjden av nonchalans för ett av de teman filmen och pjäsen behandlar (till exempel Kriittisen ajattelun aika, Sarv, 2025). Martti-Tapio Kuuskoski för fram andra perspektiv i debatten (”Totuus Agradosta, eli Pedro Almodovarin Kaikki äidistäni -teoksen transhistoria, osa 1″. 20.12.2020 / ”Sanningen om Agrado, eller transhistorien i verket Allt om min mamma, del 1″). Agrados roll och identitet är inte entydig.

Liksom i samtal kring funktionsvariation på scen finns det kanske inte ett rätt svar, men det är viktigt att diskussionen förs.

På finlandssvenskt håll nådde funktionsvariation gestaltad på scen sin kulmen – hittills – i och med Duvteaterns storsatsning med familjekrönikan I det stora landskapet på Svenska teaterns stora scen 2019–2020. Två tvillingsystrar föds, den ena är inte som de andra i familjen. Systrarnas livsvägar går i olika riktning och pjäsen frågar sig varför, egentligen? Estella (Sophia Heikkilä) göms undan på Regelhemmet, Aurora (Karolina Karanen) blir tronarvinge.

Publiken fick växla mellan olika perspektiv.

Det konstnärliga värdet och trovärdigheten bygger helt klart på uppsättningens autenticitet. Och på att publiken får växla perspektiv. Duvteatern består av en ensemble personer med funktionsvariation, och teatern samarbetar med andra teatrar, musiker och – i Den brinnande vargen (2014, som diktsamling år 2015) – med författare. Att skådespelare som Antonia Atarah och Tuuli Heinonen sedan intagit de finlandssvenska scenerna (som till exempel Ronja Rövardotter respektive Jane Eyre) utan att deras minoritetsstatus fått större uppmärksamhet kan väl ses som ett framsteg.

Överlag har man börjat man använda begreppet politiskt korrekt som ett skällsord. Det ses som en merit att vara ärlig, också om ärligheten svider. Naturligtvis kan man vara uppriktig, men vart riktas uppriktigheten? Det är ju yrkesskickligheten och lämpligheten som ska vara avgörande för av vem och hur rollerna för en pjäs besätts. Yrkesskicklighet är ett luddigt begrepp. Ofta kan egna erfarenheter vara en fördel. Noora Dadu skildrar dubbelheten i sin bok Roolitus (Rollbesättning), recenserad på Svenska Yle 31.3.2024.

Ska skådespelare med funktionsnedsättning vara begränsade till roller med samma eller besläktade begränsningar?

Ska skådespelare med funktionsnedsättning vara begränsade till roller med samma eller besläktade begränsningar? Det här är ämnen som lyfter hur vi ser på kommunikation och i vilken utsträckning vi är beredda att ompröva vår uppfattning av kommunikation i relation till kvalitet. Man kunde ju tro att konstens uppdrag sitter just här: att utmana och ompröva vår uppfattning om tillvaron. Inte att befästa det vi redan utgick från att gäller?

Personer med olika fysiska begränsningar har ofta utsatts för mer eller mindre systematiskt våld, diskriminering och förtryck, ableism. Barn med funktionsnedsättningar löper dubbelt högre risk för familjevåld än andra barn (Myndigheten för delaktighet i Sverige). De som behöver särskilt skydd och stöd är alltså värst utsatta. Att spegla verkligheten enögt på scen kan kännas som att bli dubbelt utsatt, att bli fråntagen sina egna uttrycksmöjligheter.

Finland hör till de sämsta på att sysselsätta personer med funktionsnedsättningar. Den befolkningsgrupp som har svårast att komma ut på arbetsmarknaden är akademiskt utbildade kvinnor som sitter i rullstol. Den grupp som oftast vänder sig till diskrimineringsombudsmannen är personer med funktionsnedsättningar. Det här är fakta som har relevans både för hur personer med funktionsvariationer kan få arbete på teatern, bli antagna till skådespelarutbildningar eller överhuvudtaget kunna se teater som något som kan finnas och göras för och av dem.

Själva dramaturgin i film är ofta en illustration av förtryck. Roller med funktionsnedsättning framställs som onda eller som menlöst goda mottagare. Vändpunkten markeras av att en ”abnorm” kropp dyker upp. En eller flera personer som är funktionsvarierade utför – trots sitt hårda öde – hjältedåd.  Inspirationsporr. Den förment normala publiken kan vara lättad att detta inte gäller dem.

Med hänvisning till statistiknedslagen ovan kan man ju säga att de har all orsak att vara lättade.

Börja med att sluta utestänga de grupperna för att man utgår från att de bara kan spela sig själva.

Å andra sidan kanske det ligger en poäng i det Pekka Heikkinen säger om att spela i rullstol: att det lönar sig att ta ut allt ur rullstolen, att använda den som ett medel och verktyg på scen. Det visade han i Näillä mennään (”Nu kör vi”), en trilogi han gjorde för Nationalteatern (2013) om det våldsamma i den förändring som äger rum i och för en människa som är med om en trafikolycka.

I det offentliga samtalet om mångfald på scen har det flera gånger sagts att man kanske kunde sänka kraven för att ta in elever till scenskolor för att få större mångfald och bättre representation av minoritetsgrupper. Jag undrar varför man ser en sådan åtgärd som nödvändig. Börja med att sluta utestänga de grupperna för att man utgår från att de bara kan spela sig själva. Att Duvskådespelarna är autentiska betyder ju inte att de inte har ett brett spektrum av roller de kan gestalta på scen.

Det är först när vi låter alla kroppar ta plats på lika villkor som konsten på allvar kan uppfylla sitt uppdrag – att vidga vår uppfattning av världen.

Barbro Enckell-Grimm är kulturproducent och kritiker (teater och litteratur).

Källor

Onko maailma valmis? Kirjoituksia taiteesta ja vammaisuudesta. Tilaa taiteilijuuteen. Bidragen av Nikolai Klix, Pekka Heikkinen (red. Riikka Hänninen, Maija Karhunen), Mika Leminen och Aidan Mesby, 2024.

Sofia Tawast & Riikka Leinonen, Suuri valhe vammaisuudesta. Tammi 2024.

Kriittisen ajattelun aika, festskrift Sarv, 2025.

Pauli Rautiainen och Karoliina Ahonen, Vammaisiin ihmisiin kohdistuva rekrytointitorjunta Suomessa – työnantajien asenteita mittaavan vinjettitutkimuksen tuloksia. 26.3.2026.

Martti-Tapio Kuuskoski, ”Totuus Agradosta. eli Pedro Almodovarin Kaikki äidistäni-teoksen transhistoria, osa 1”. Kritiikin Uutiset – Kritikernytt 20.12.2020.

Jenny Jägerhorn, ”’Vi hinner inte vänta fem år på att skådespelarna börjar se ut som folket i Finland idag’, säger skådespelaren Noora Dadu”. Svenska Yle 31.3.2024.

Myndigheten för delaktighet: Våld mot barn och unga.