Dansföreställningen Elohuone ger Bruno Latours aktörsnätverksteori ett kroppsligt uttryck och väcker frågan om det är vi som använder föremålen eller föremålen som använder oss.

Golvlampan lyser upp rummet med sitt mjuka sken. Bordet stöder kaffekoppen. Robotdammsugaren surrar på golvet och krockar mot väggen.

Våra liv omges av otaliga objekt, även om vi inte alltid ens iakttar deras närvaro eller reflekterar på våra relationer till dem. Ofta kräver föremål vår uppmärksamhet just då de inte längre självklart stödjer och tjänar våra liv: när lampan envist flimrar, kaffekoppen glider ned längs den lutande bordskivan och hushållsmaskinen vägrar fungera.

Grus Grus Teaters dansföreställning Elohuone, som ingick i Åbo Svenska Teaterns höstrepertoar, utforskar människans föremålsrelationer. Ett centralt tema är hur sakerna runtomkring oss påverkar våra liv på talrika och ofta omedvetna sätt.

Filosofin inspirerar dans

För över tio år sedan fick dansaren Sandrina Lindgren en text av den franske sociologen och filosofen Bruno Latour av en vän. Essän ”Where Are the Missing Masses? The Sociology of a Few Mundane Artifacts” handlar om de mångfacetterade kopplingarna mellan det mänskliga och det icke-mänskliga samt svårigheten att dra exakta gränser mellan dem.

Även om essän kändes utmanande på ett begreppsligt plan, väckte den Lindgrens nyfikenhet på att utforska temat ur ett dansarperspektiv. Idén stannade kvar ända till 2024, då den multidisciplinära samtida teatern Grus Grus valde Elohuone som sin huvudproduktion och Lindgren började fördjupa sig ännu mer i Latours tänkande.

Latours essä analyserar i detalj ett till synes banalt vardagsföremål: en dörr med spärrmekanism.

Latours essä analyserar i detalj ett till synes banalt vardagsföremål: en dörr med spärrmekanism. För att synliggöra föremålets funktion ber han läsaren inbilla sig det arbetet vi måste göra om vi själva skulle behöva ersätta det. Utan dörren måste vi bryta igenom väggen och sedan mura igen hålet.

Dörren och spärrmekanismen räddar oss från allt detta besvär. Men å andra sidan kan en portör också anlitas för att öppna och stänga dörren. Så, utför tingen mänskligt arbete eller personen icke-mänskligt?

”Varje gång du vill veta vad den icke-mänskliga gör, föreställ dig vad andra människor eller andra icke-mänskliga skulle behöva göra om denna karaktär inte var närvarande”, skriver Latour.

När Lindgren började utveckla konceptet för Elohuone antog hon denna utmaning. En av hennes utgångspunkter var att utforska det arbetet som icke-mänskliga aktörer utför.

”Jag tänkte på den här bilden av människor som utför icke-mänskliga föremåls arbete och tänkte att det skulle vara en rolig fysisk uppgift”, Lindgren beskriver. ”När jag såg bilden framför mig, skapade det en spänning mellan det praktiska och konkreta, det humoristiska och något lite obehagligt, eftersom det också handlar om maktrelationer. Jag tänkte att det här skulle vara väldigt intressant att arbeta med i en dansföreställning.”

Vad vi gör när vi öppnar telefonen

Huvudpersonen i Elohuone går igenom situationer där vanliga föremål vägrar att självklart och obemärkt upprätthålla vardagslivets strukturer. Det vanemässiga bryts då mattor, väggklockor och klädhängare börjar leva sitt eget liv.

Samtidigt formar de överallt närvarande smarttelefonerna och andra digitala apparater en annorlunda självklarhet.

En av de starkaste bilderna i Elohuone uppstår när smarttelefonen efter sina envisa försök äntligen får huvudpersonens odelade uppmärksamhet och allting annat försvinner i bakgrunden. Telefonen styr huvudpersonens kroppsställningar och erbjuder en ständig ström av reklam, nyheter, kattvideor och annat innehåll sociala medier översvämmas med. Med sina röster skapar sångarna i Grus Grus en konstrik ljudbild av den fragmentariska digitala tidsåldern.

Lindgren anser att Latours teori ger verktyg för att bättre förstå vad som händer när vi använder datorer och telefoner.

”En telefon utför så många uppgifter åt oss. Den kan liknas med ett kontor med miljontals människor med olika röster och förmågor”, Lindgren beskriver. Genom att undersöka olika föremål vi omger oss med åskådliggör Elohuone hurdana känslor sakerna väcker i oss och på vilka olika sätt vi blir beroende av dem.

Föremålsförhållanden

De digitala enheterna gör frågan om föremålens inflytande särskilt konkret: hur påverkar den ständigt närvarande smarttelefonen vår verksamhet? Lindgren tänker att i just dessa bilder ligger föreställningens starkaste länk mellan Latour och publikens upplevelse.

”När dansarna får utföra föremålens uppgifter kan man direkt se vad det får för konsekvenser för den så kallade människan i föreställningen”, Lindgren förklarar. ”Kroppshållningen förändras, och det kan uppstå ögonblick där människan verkar väldigt ensam, eller tvärtom inte alls ensam och kanske till och med överstimulerad. Genom att använda Latours bildspråk på det sättet tror jag att föreställningen kan ge ett filosofiskt perspektiv även till åskådarna som inte är intresserade av texten bakom den.”

”När dansarna får utföra föremålens uppgifter kan man direkt se vad det får för konsekvenser för den så kallade människan i föreställningen.”

Latour är känd som en av utvecklarna av aktörsnätverksteorin, vilken betonar att beakta både mänskliga och icke-mänskliga aktörer för att förstå vår komplicerade sociala verklighet. Elohuone bjuder in publiken att iaktta sin omgivning ur detta perspektiv: att uppmärksamma relationerna till föremål och apparater och hur de påverkar oss.

Lindgren berättar att hennes favoritföremål är en bok. ”Det är något väldigt speciellt med det, även om det är svårt att sätta fingret på exakt vad”, säger hon. ”Fast jag skulle nog ljuga om jag sade att jag inte är väldigt beroende av min dator. Den ger mig superkrafter på många sätt.”

Däremot har hon ett jobbigt förhållande med induktionshällen eftersom den pipar lätt och fungerar dåligt när man har våta eller kladdiga händer, vilket man brukar ha i köket.

Elohuone erbjuder en möjlighet att reflektera över våra egna känslor inför föremålen runt omkring oss. Frågorna följer med ut i vardagen: Vilka föremål har jag en okomplicerad relation till? Vilka gör mig irriterad och nervös? Är det jag som använder telefonen eller telefonen som använder mig?

Skribenten är doktor i filosofi och konstpedagog som älskar att läsa materiella böcker och koppla av smarttelefonen.

Elohuone

Koncept & regi: Sandrina Lindgren

Koreografi: Sandrina Lindgren & Arbetsgrupp

Dramaturgi: Marja Kangas

Dansare: Satu Hakamäki, Marjut Hernesniemi, Matilda Lindström, Myrsky Rönkä

Sångare: Tommi Penttinen, Anna-Maija Ihander, Miika Hjorth, Vera Välimäki

Scenografi: Pia Bartsch & Sophia Bartsch

Litteratur

Bruno Latour, ”’Where Are the Missing Masses? The Sociology of a Few Mundane Artifacts’”, i Technology and Society, Building Our Sociotechnical Future, Johnson, Deborah J., & Jameson M Wetmore (red.). MIT Press, 2008.